Artikeln har tidigare publicerats i Contra
Kollektivism innebär, att individen och dennes åsikter och vilja underkastas gruppens.
Att individen baserat på någon föreställning självständigt ska ha rätt att generellt bestämma över sig själv oberoende av samhället eller gruppen godtas inte. Strävan efter enhetlighet och observans av gruppnormer i de flesta avseenden är istället vägledande för all kollektivism, och därför hamnar sådana ideologier omedelbart i kollision med individen – och verkligheten. Människors egenskaper och beteende varierar ju på så många sätt och – meddetsamma någon frihet gällande deras kunskap och tillgång på information tillåts – blir skillnaderna i deras åsikter, mål och handlande stora. Det beror främst på deras skilda anlag (avseende intelligens, karaktär och förmågor av många typer inkl sociala) och intressen. Medfödda egenskaper är bara början, eftersom uppfostran, utbildning, annan extern påverkan samt eget tänkande och erfarenheter ofta banar väg för kraftig personlig utveckling, vilken också kan vara av helt oväntat slag. Även om konformism eftersträvas i ett samhälle, finner kreativa individer ändå vägar att utforma sin personlighet. De inledande skillnaderna ökar därför mycket snabbt, så länge människan utvecklas. Det kan leda till en livslång konflikt mellan individen och ett kollektivistiskt samhälle.
Åsiktsmässigt försöker därför alla kollektivistiska samhällssystem indoktrinera medborgarna. De egna åsikterna ska tas ifrån dem precis som den egna beslutsrätten. Det sker som i dagens Sverige genom att: ändra språket (vissa ords innebörd förändras eller de används ej); genom politisk korrekthet och en åsiktskorridor; direkta hinder att framföra frihetliga åsikter i MSM (1) eller i offentliga sammanhang; hatlagstiftning; samt ständig indoktrinering sedan barndomen av vissa värderingar och åsikter. Personerna ska acceptera ett antal gruppvärderingar och alltid i huvudsak uttrycka och bete sig enligt dessa eller – i alla fall – med beaktande av dem. Samma krav på följsamhet kan gälla acceptans av landets/statens konkreta politik. Kritik i Sverige idag av politiken avseende exempelvis klimatet eller Agenda 2030 kan vara riskabel.
Individen som står emot
Men många individer vägrar, i alla fall när de blir lite äldre, att acceptera denna påverkan att hålla sig till vissa åsikter. Särskilt sårande känns det att inte få yppa sin egen syn, när det är helt uppenbart, att denna är sannare än den offentliga. Så personens individuella åsikter formas under stort motstånd, vilket troligen ofta är smärtsamt för henne, och om åsikterna uttryckes, kan de ibland orsaka straff. Vissa åsikter kan överhuvudtaget inte utsägas utan allvarliga konsekvenser för personens yrkes- eller sociala liv, eller – i samhällen dominerade av auktoritär eller totalitär kollektivism – även risk för livet.
Personers önskan att själva kunna fatta beslut av olika slag råkar ofta i konflikt med de regler som gäller i en stat, som försöker att i huvudsak reglera de flesta områden av mänsklig verksamhet. Det människor förbjuds att besluta och göra är ibland sådant individen tycker är självklart hon ska få bestämma (2). Hon anser då, att ingen har rätt att antingen fatta beslut för henne i dessa frågor eller hindra henne att göra något på dessa områden. Många individer har speciella åsikter och vilja att göra saker, och i deras ögon kommer därför kollektiva regler att synas förnedrande. Att vara så begränsad känns sårande – som ett angrepp på henne själv. Dessa personer känner, att det offentligas förbud förödmjukar dem och våldför sig på deras natur. Förbuden kränker henne personligen och lämnar minnen av förtryck
Så samhället hindrar deras rätt att själv besluta i väsentliga – och egentligen privata – frågor och bryter mot deras grundläggande rätt till det egna livet (3). Kollektivismen kränker helt enkelt hennes själ, eftersom denna främst gäller frågor om rätt eller fel, gott eller ont eller för eller emot henne, vilka är grunden för handling. Även om de individer, som klart uttrycker detta i ett förtryckande samhälle, är relativt få – alla andra skräms ju till passivitet och tystnad – orsakar de mycket uppmärksamhet och oro hos de styrande.
Det kollektivistiskt formade samhället accepterar inte brott mot sina viktiga principer. Definitionen av människan såsom unik, ägande sig själv och varande sitt eget ändamål bryter då helt mot den ideologin. Och särskilt konsekvensen av detta: rätten att själv fatta beslut om i stort sett allt gällande individen och därvid vara oberoende av samhället är helt stötande, oetiskt och förkastligt i den kollektivistiska staten. En människa är ju där bara en av otaliga komponenter i ett kollektiv, och vilken (tydligen!) genom sin mänskliga natur lämpar sig för att vara underkastad samma begränsande regler som alla andra. Den individuella personen förnekas, och det hon tvingas till är naturligtvis handlingar av självförnekelse. Men att tvingas gå samman, göra som andra och lyda är förkastligt.
Demokratisk eller auktoritär kollektivism
Offentliga regler fastställs dessa antingen som en följd av huvudsakligen korrekt utförda demokratiska val (gäller demokratisk kollektivism) eller enligt någon ideologiskt accepterad metod i länder dominerade av auktoritär kollektivism. Själva innehållet i många av de regler för människan, som uppställs, behöver däremot inte alltid skilja sig så mycket i de två samhällssystemen. Bristen på hänsyn till individuella önskemål medför automatiskt väsentliga likheter.
I ett anständigt samhälle ska frihet vara det viktiga värdet för människor, medan demokrati huvudsakligen är en för vissa frågor nödvändig beslutsmetod. Frihet leder inte till isolering mellan människor, utan spontan och stark gemenskap uppkommer naturligt i fria samhällen. I stater, där demokratisk kollektivism råder – exempelvis socialdemokratiskt styrda länder – kan omfattningen och begränsningarna av människans frihet att själv besluta och handla vara mycket stora (konstitutionellt skydd för omfattande individuella rättigheter saknas sannolikt). Både känslan av förtryck och det verkligen utförda förtrycket av individen kan därför vara betydande i sådana stater. Sverige är ett exempel.
Människans egenskaper, styrka och karaktär medför i det auktoritära samhället få fördelar för individen. Karaktär kan istället leda till konfrontation och straff. Individens rättigheter är där enbart en följd av kollektivets dvs statsledningens beslut, och dessa formuleras utifrån dess intressen. Rätten att exempelvis driva en egen rörelse är troligen avsevärt begränsad i auktoritära stater – och naturligtvis borttagen på de allra flesta produktområden i länder med planekonomier. Ifall den friheten ändå existerar i någon nämnvärd utsträckning (som i muslimska länder), kräver den auktoritära staten troligen avsevärd ersättning på olika vis (avgifter, skatter, korruption mm). Kompiskapitalism kan medföra, att aktivitet från andra än ”kompisen” inte tillåts eller är begränsad inom vissa sektorer.
Krav att individen avstår från en andel av inkomsten i form av skatt kan vara lika stort i de bägge (demokratiska och auktoritära) kollektivistiska systemen. Genom att den auktoritära kollektivismen sannolikt har ett betydligt djupare grepp om det ekonomiska livet, har större ägande och troligen mera kan påverka lönebildningen i samhället, kan den personliga skattesatsen där vara lägre än den vi finner i samhällen, där demokratisk kollektivism råder. Beträffande straff för brott mot det offentligas lagar torde utrymmet för fysiska straff naturligtvis vara mycket mindre i det sistnämnda samhället liksom godtyckligheten lägre gällande straffen.
Totalitära stater
När det gäller den värsta varianten av auktoritära länder – den totalitära socialistiska staten – är denna naturligen kollektivistisk till ytterlighet. Det gäller alla huvudsakliga varianter: fascism, nationalsocialism och olika varianter av kommunistisk socialism (såsom Sovjetunionens, Kinas, Kambodjas och Nordkoreas varianter). Fascismen var historiskt delvis lättare att uthärda för människor. Få diktaturer i moderna tider har till sin natur inte varit kollektivistiska. A. Juthe anger kollektivism som en av fem karakteristika utmärkande totalitarism: ”Statens intresse är alltid viktigare än den enskilde individens intresse…” (4).
Men detta gäller vanligen alla kollektivistiska partier oavsett typ. Även den demokratiska varianten av ett politiskt parti influerat av marxistiskt baserad kollektivism verkar då ideologiskt vara inspirerad till ovilja och hänsynslöshet mot grupper, som anses vara motståndare. Avseende de totalitära rörelserna kan detta yttra sig som ren grymhet och omänsklighet mot oppositionella människor de fått makt över. Det är svårt för normala personer att förstå vidden av det barbari och de hemska övergrepp, som den marxistiska ideologin uppmuntrat och eggat till i sådana sammanhang. Massakrerna i exempelvis Sovjetunionen, Kina, Korea, Vietnam, Kambodja och Kuba har varit otaliga under nittonhundratalet och är naturligtvis tillräckliga för att placera marxismen på samma mindervärdiga moraliska nivå som nazismen. Med hänsyn till antalet offer även lägre.
(1) MSM=Mains Stream Media, den etablerade pressen
(2) Orden ”hon” och ”han” används likvärdigt i meningen att bägge könen alltid avses oavsett pronomet, som används i sammanhanget.
(3) Se kap. IV i: https://www.contra.nu/contra-articles/libertarianismens-grunder/
(4) https://www.epochtimes.se/Varfor-de-stora-ismerna-ar-samma-andas-barn—Del-1-av-2
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade år 2017 boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist, som publicerar i tryckta och elektroniska media.
