För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
Under min tid på gymnasiet började jag se mig själv utifrån och jag skämdes. ”Låter jag också sådär?” tänkte jag när jag lyssnade på ghettokillarnas sociolekter. Det var dags att tvätta bort denna märkliga 84språkvariant och istället få till en finare prosodi. Skulle jag någonsin få jobb om jag fortsatte tala så där? Jag insåg att språket var den avgörande faktorn för om man var ”svensk” eller inte. Visserligen förstod jag tidigt att jag aldrig skulle bli svensk, eftersom jag ju inte var svensk. Jag var alban. Att man integrerade sig ansågs i de flesta sammanhang som ett tecken på hög anpassningsförmåga och intelligens. Men inte i förorten. Där ansågs det vara förkastligt. Om man integrerades och ville tala ren svenska, så var man svag. Vem vill bli svensk, liksom? Det här fenomenet, att vilja separera sig, betydde helt enkelt att man hade sin egen samhällsmodell. Försörjning var ju inget problem, eftersom de flesta fick sina bidrag och några arbetade. Fenomenet var vanligt på 60-talet i USA där det fanns en stor debatt om afro-amerikaner skulle integrera sig till systemet eller separera sig. Malcolm X föreslog separation, vilket skulle innebära att afro-amerikaner levde i sina egna samhällen med full kontroll över sina politiska, ekonomiska och sociala resurser. Men i förorterna i Sverige, däremot, fanns inte denna likhet. I USA var separata samhällen ofta homogena, med en etnisk grupp i majoritet. I förorten i Sverige finns segregerade och monokulturella grupper. Olika grupper lever segregerat från varandra, och skilt från det övriga samhället. Man interagerar inte nödvändigtvis med varandra på något interkulturellt plan. Med andra ord är utanförskapet i Sverige, om något, mer komplicerat än i USA. Där är det huvudsakligen bara afro-amerikaner och vita som försöker leva i harmoni. Förr var det fler konflikter mellan olika grupper så som italienare, irländare, mexikaner, osv.
För att ta Norrby som exempel, finns det där över 30 nationaliteter, enligt en studie från 2015. Idag kommer befolkningen främst från östra Afrika, och i andra hand från Mellanöstern, och de konkurrerar alla om samhällets resurser. Det är nödvändigt att försörja utanförskapsområden för att de inte ska kollapsa och bli farliga enklaver.
För att bearbeta mina upplevelser målade jag. Jag blev kallad för ”konstnären” och fick vara ifred. Jag var inte intresserad av att utmana några hierarkier. Jag ville egentligen inte bo på Norrby. Men vart skulle jag ta vägen? Jag var fast. Jag visste ingenting om hur samhället fungerade. Jag visste väldigt lite om Sveriges historia, och jag tyckte att massimmigration och kravlöshet var problematiskt. Jag hade ju aldrig fått se de bra sidorna av mångkulturen, det vill säga, den socialistiska utopin som ständigt utlovades. Egentligen var det föga förvånande. Det såg inte bra ut rent estetiskt i förorten. Ingen sammanhållning och lite solidaritet. Klankultur och heder gick före individualism. Det kändes inte bra när jag tittade ut genom mitt fönster och såg på betonghöghusen som byggts under miljonprogrammet. Här hade vi blattar dumpats medan svenskarna bodde i sina villor. Var man inte värd bättre? Det kändes som att vi invandrare var här enbart för att lyda sossarnas piska. Vi skulle rösta på partiet, i utbyte mot mat och tak över huvudet. Det kändes tragiskt, förnedrande och en aning rasistiskt. Lite tacksamhet var naturligtvis på plats. Men samtidigt – var invandrarna här för att Sverige var ett humant land eller för att Socialdemokraterna ville ha röster? Skolans problem var delvis ett resultat av utanförskapet. Det krävdes inget geni för att förstå att det fanns ett fundamentalt fel med den avsaknad av disciplin på den svenska skolan. Eller så var vi bara tröga. Hursomhelst, så vägrade vi studera i lugn och ro. Vi hade sannolikt flera symptom för odiagnostiserade, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi var inte autistiska. Vi var snarare hyperaktiva, aggressiva, hetsiga och neurotiska. Vi kanske bara var busiga killar med för mycket energi i kroppen.
Skolan var egentligen till för lugna svenska medelklasselever och utslitna socialdemokratiska lärare som doftade kaffe. Det var en plats för smygrasistiska lärare som störde sig på att vi invandrarungdomar bildligt talat ”pissade” på deras auktoritet. ”Invandrarungdomar” var en term som vår rektor på Särlaskolan brukade använda. Det var en rätt intressant eufemism för ”svensk-födda 86ungdomar med invandrarbakgrund”. Eller var det ”svenskar med utlandsfödda föräldrar”? Jag blandar ihop det med ”svensk-födda andra generationens invandrare med invandrarföräldrar.” Ja, något sånt. Han gillade oss inte, och vi gillade inte honom. Han var sur, och vi var surare. De få invandrarföräldrar som tog sig till skolmöten stirrade på varandra när vår lärare tjatade och skrek om hur viktigt det var att läsa på fritiden och att eleverna skulle skärpa sig. ”Han är ju dum i huvudet” viskade en pappa till en bekant som svarade ”Han är svensk, vad förväntar du dig…”.
Ghettobrytningar är inte svenskt
Karaktäristiskt för utanförskapet på Norrby var de olika etno- och sociolekter som talades där. Få talade ren svenska. För svenska öron var det svårt att påstå att man var svensk då. Överlag tänker vi att en invandrare som talar ren svenska är svensk. Om en svensk-född andra generationens invandrare bryter kraftigt så tolkas det som en misslyckad integration. Men hur kan en svensk-född kille misslyckas med integrationen? Han var ju född här. Kravet skulle innebära att pojken ”fortfarande” var ”invandrare”. Tanken att barnen till invandrare skulle vara ”mindre” invandrare, och mer ”svenska” var ett resultat av segregation. I Sverige föddes det “invandrare”. Frågan förutsätter att andra generationens invandrare har krav de måste leva upp till. Till exempel, att de ska tala ren svenska. Men om en svensk-född kille talar med kraftig brytning, så uppstår samma skeptiska reaktion. ”Varför låter du som förortens ungdomar?”. Alltså tyder det här exemplet på att det egentligen inte handlar om någon form av fördom mot invandrares barn. Det handlar helt enkelt om språkvård.
Det är charmigt att tala med en fin prosodi, det vill säga, förutsatt att man behärskar språket. Utgångspunkten är att om man talar ren svenska så är man svensk.Om man är född i Sverige är man ju automatiskt integrerad. Det är åtminstone tanken. Men i frågan om utanförskapet är det som att de som växer upp i förorten börjar livet som ”integrerade” och sedan blir långsamt ”segregerade”, och förvandlas till ”invandrare”. Vi har med andra ord en annorlunda samhällsutveckling. Vad finns det för belägg för detta? Låt oss ta ett anekdotiskt exempel: Frågar man ungdomar i förorten var de kommer ifrån, så svarar de sannolikt att de är ifrån föräldrarnas hemland. Det är få som säger ”Jag är svensk”. Det indikerar åtminstone att individerna har en annan identitet än den vi tror. Att svenskar i allmänhet inte vågar vara stolta över sitt hemland gör inte saken bättre. En viktig grundkomponent i frågan om identitet är att åtminstone kunna få känna tillhörighet till landet man bor i. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån. Så länge man känner tillhörighet och solidaritet med folket omkring sig. Svenskarna hade enligt det här resonemanget behövt vara lite mer nationalistiska, för då hade fler invandrare känt att det är värt att integreras. Detta är sannerligen ironiskt med tanke på den växande folkrörelsen.
