För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
En medelålders kvinna, en A-lagare, kommer rusande ut ur en entré vid korsningen där pizzerian ligger. Hon är upprörd och håller sina högklackade skor i famnen. Hon är barfota och går runt huset. Efter henne kommer en man, sannolikt också A-lagare. Han ser ut att be om ursäkt men hon lyssnar inte. Hon fortsätter att gå. På innegården har gräset vuxit och täckt över den gamla gräsklipparen. En nyfiken kråka gör den sällskap. Kråkan landar på handtaget och ser ut som om han tycker att gräsklipparen är hans. Det var länge sedan någon tog hand om gräsmattan, som nu är fylld av tegelstenar, skrot, plankor och övergivna apparater. Bredvid huset fanns förut en veranda som tillhörde Falafel-kiosken. Gick man in dit förvandlades den regniga och mulna Borås-realiteten till en arabisk restaurang. Den hade bara ett rum och stolarna stod tätt intill varandra. Det fanns en liten salladsbar med arabiska grönsaker. Ovanför Coca-colakylen stod en plattskärm som repetitivt spelade en melodi och visade fotografier på rätterna. Det var marknadsföring på en charmig nivå. ”Två falafelrullar, tack” säger jag och håller uppe två fingrar. Det går väl inte att missförstå? Jag ler, och den smått överviktiga damen knappar in på sin apparat. ”Varsågod och sitt” säger hon, ler och följer mig med blicken tills jag har satt mig.”Och två ayrans också” säger jag när hon räcker mig de varma inplastade rullarna. Det känns så familjärt på något sätt. Jag får två stora ihoprullade maträtter, som en kusin till familjen lagat. Man kan komplettera med turkisk yoghurt i små burkar. Jag betalar och de önskar mig en trevlig dag.
Från den orientaliska miljön med arabisk musik, färgglada tallrikar, arabiska konstverk och en doftrik tillvaro, och ut igen till en steril och regnig verklighet på ett av Borås två ghetton. Kebabrulle, shawarma, eller kebabpizza? Du väljer.Vid entrén där A-lagarna tidigare har rusat ut kommer nu en äldre man ut. Han brukar sopa på sin gata och plocka skräp. Jag håller på att fotografera en svart sopsäck som någon har dumpat på gatan. Jag ville samla foton till ett album som handlar om utsatta förorter. Han kommer fram till mig.
Han ser på mig med väldigt förstående, vattniga ögon. ”Det här är vår verklighet” säger han och pekar mot den slitna entrén. Han berättar sedan att hyresvärden går fri från kritik från kommunen, trots allvarliga brister, eftersom han inhyser migranter. ”Det är väl okej, på så sätt, men…” säger han utan att avsluta meningen. Han är den siste av sin sort; en svensk man i ghettot. Han vägrar överge sin borg. Vägrar acceptera att folk parkerar sina bilar på gator där de inte får parkera. Men han är en gammal svensk, och såna lyssnar man inte på. Inte i ghettot. Orten var en verklighet där man sköt raketer mot poliser och där 48mordförsök med knivar ägde rum. Ibland avlossade man skott rakt upp i luften för att markera mot någon. Det kunde vara så illa ibland att polisen helt enkelt inte sa något om de olika skjutningar som ägde rum på Norrby och Hässleholmen, de två utsatta områdena i Borås. De bad ofta allmänheten om hjälp och kriminaliteten ledde bara till att polisen ökade sin närvaro i förorten. Men ingen vågade tjalla. Snitches get stitches. Den 16 juli 2020 hade sex personer häktats för grovt olaga hot efter en skottlossning på Norrby och på Hässleholmen. Polisen var förtegen för 54att inte läcka värdefull information. Ett väpnat rån ägde rum på Norrby 55där två beväpnade maskerade män rånade en person. Efter att en 22-årig 56tjej mördats i Göteborg i ett HVB-hem, tågade 500 personer från Norrby till begravningsplatsen. Listan bara växer. Sverige har aldrig varit tryggare – eller?
