För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
En medelålders kvinna, en A-lagare, kommer rusande ut ur en entré vid korsningen där pizzerian ligger. Hon är upprörd och håller sina högklackade skor i famnen. Hon är barfota och går runt huset. Efter henne kommer en man, sannolikt också A-lagare. Han ser ut att be om ursäkt men hon lyssnar inte. Hon fortsätter att gå. På innegården har gräset vuxit och täckt över den gamla gräsklipparen. En nyfiken kråka gör den sällskap. Kråkan landar på handtaget och ser ut som om han tycker att gräsklipparen är hans. Det var länge sedan någon tog hand om gräsmattan, som nu är fylld av tegelstenar, skrot, plankor och övergivna apparater. Bredvid huset fanns förut en veranda som tillhörde Falafel-kiosken. Gick man in dit förvandlades den regniga och mulna Borås-realiteten till en arabisk restaurang. Den hade bara ett rum och stolarna stod tätt intill varandra. Det fanns en liten salladsbar med arabiska grönsaker. Ovanför Coca-colakylen stod en plattskärm som repetitivt spelade en melodi och visade fotografier på rätterna. Det var marknadsföring på en charmig nivå. ”Två falafelrullar, tack” säger jag och håller uppe två fingrar. Det går väl inte att missförstå? Jag ler, och den smått överviktiga damen knappar in på sin apparat. ”Varsågod och sitt” säger hon, ler och följer mig med blicken tills jag har satt mig.”Och två ayrans också” säger jag när hon räcker mig de varma inplastade rullarna. Det känns så familjärt på något sätt. Jag får två stora ihoprullade maträtter, som en kusin till familjen lagat. Man kan komplettera med turkisk yoghurt i små burkar. Jag betalar och de önskar mig en trevlig dag.
