För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
Den första skolan jag gick på var Norrbyskolan och även där visade sig mångkulturens problem tidigt. Barnen talade dålig svenska, slogs med varandra och hade svårt för den svenska ”värdegrunden”. Invandrarbarnen var inte intresserade av att sjunga barnsånger om mänskliga rättigheter, sånt struntade de i. Jag var ofta hungrig och ville gå hem. Det ville de andra också. Det var ofta en märklig avslutning på dagen: Att stå och sjunga om alla människors lika värde, direkt efter att vi använt rasistiska glåpord mot varandra på skolgården.De svenska lärarna tjatade ständigt om vikten av att se alla människor som lika mycket värda. För oss var det alltför abstrakt. Vi köpte inte sådana pacifistiska tankegångar. I själva verket blev Norrbyskolan snabbt ett exempel på mångkulturens misslyckande, och man beslutade sig 2011 för att lägga ner den.
De svenska skolbarnen var få, och föräldrarna flyttade tidigt på sina barn till skolor utanför stan. Men invandrarna var fast i förorten med sina barn, eftersom de saknade resurser. När Norrbyskolan lades ner, spreds barnen ut till skolor på andra orter. Då började problemen dyka upp även där. 2017 fanns nya planer att öppna Norrbyskolan igen. Skolan var i själva verket en katalysator för utanförskap. Vi invandrarbarn hade läs- och skrivsvårigheter och vi hade också svårt för den svenska prosodin.
Om vi var arga så slogs vi. Det gör väl kanske barn generellt, men vi slogs med fanatism. Vi kallade varandras mammor för “hora”. Lärarna sprang efter oss med ilskna ”NEJ!” när vi använde N-ordet mot de mörka barnen. Lärarna visste mycket väl vad vi höll på med, men ville inte säga något till föräldrarna. För dem var det ointressant att barnen uttryckte sig rasistiskt, det var inget problem. I de flesta fall kom inte föräldrarna på utvecklingssamtalen. Elever som var kusiner kunde bråka med varandra medan vi andra väntade på att få börja lektionen. ”Vi skämmer ut oss” sade den ena killen till den andre på hemspråket och slutade. De hade en känsla av heder och kulturell skam, något som inte de svenska barnen hade med sig.
När de svenska barnen slogs, så var konflikten genast över efter att läraren slutit fred. Men vissa av de arga invandrarbarnen nöjde sig inte med fred. Det var ett tidigt tecken på klankultur. Små pojkar bråkade gärna med stora starka pojkar för att de ville utmana dem. Passivitet och fred ansågs vara svaghet bland vissa barn. Den storvuxne pojken sparkade basketbollen och slog ner klockan på skolgården. Ingen Emil i Lönneberga här inte. Det fanns inte mycket som lärarna eller rektorn kunde göra åt barnens beteende. Barnen lyssnade inte. Så det fortsatte som vanligt.
Barnen umgicks ofta med sina egna landsmän, och talade därför hemspråket. Det betydde samtidigt att det svenska språket trycktes åt sidan. Så såg det ut på Norrbyskolan, men även på andra skolor nära utsatta områden. Klankulturer och det egna hemspråket gick före integrationen. Eftersom barnen inte fick stöd hemifrån, började tidigt de första tecknen på utanförskap att visa sig: Barnen kände sig annorlunda och började umgås i gäng. De svenska föräldrarna oroade sig för hur deras döttrar och pojkar påverkades. Så här var det för över 15 år sedan och det tycks inte ha blivit bättre nationellt. Det fria skolvalet har varit medelklassens enda möjlighet att placera barnen på trygga skolor, långt ifrån de segregerade. Vänsterns debattörer har ifrågasatt idén med fria skolval med argumentet att det ökar klasskillnaderna. Jag tolkade vänsterns motstånd mot det fria skolvalet som ett sätt att skjuta över integrationsproblemet på allmänheten. Att behöva erkänna att migrationspolitiken haft negativa konsekvenser på integrationen. Dessutom har vänsteraktivister anklagat välintegrerade invandrare, och svenskar, för klassförakt när de vill ge sina barn en trygg skolgång. Man kritiserade det fria skolvalet för att det gav vinster i välfärden. Det anser jag var fel prioritering. Istället för att försöka hindra andra från att välja privata skolor, så borde man ha fokuserat på att förbättra de kommunala. Det behövdes mer resurser, och högre krav på föräldrars deltagande i barnens skolgång.
Fortsättning följer.
Om man scrollar längst ned på sidan kan man lägga in sin mailadress och genom det få information om när nästa avsnitt har publicerats.
Boken, pris 350 kr inkl moms och frakt, kan beställas direkt av Petrit Latifi Petrit.ljatif@hotmail.se
Disponering: följetongen här på nätet består av några mer skönlitterärt betonade avsnitt samt till antalet betydligt flera avsnitt med reflektioner kring förorten: Aina, marijuana, det svenska rättssystemet, mångkultur, altruism, demografiska förändringar, imperialister, antisemitism, bidragspartiet, förortens entreprenörer, Gud, svenskhet, Sverige kan bli ett Jugoslavien, antipromiskuitet, klimatrealism, psykisk ohälsa i förorter samt hur löser vi utanförskapet?
