Det är en lögnaktig föreställning att de västerländska nationerna skulle varit unikt ledande och skyldiga till slaveriet som institution. Tvärtom eliminerade Väst slaveriet internationellt trots motstånd från såväl afrikaner som muslimer. Det skriver Dan Ahlmark.
Ett angrepp pågår sedan länge på alla västerländska länder i syfte att undergräva deras samhällsbärande värderingar och institutioner. Målet är att ersätta dagens samhälle med ett kulturmarxistiskt sådant, som då även kommer att innefatta traditionell ekonomisk marxism.
Planekonomi är – trots sin ineffektivitet – nödvändig för att kunna upprätthålla ett socialistiskt samhälle utan våldsamma uppror. Trots nämnvärda skillnader i ideologi mellan ekonomisk marxism och kulturell marxism sammanfaller deras kollektivistiska strävanden, och motsättningar kommer snabbt att lösas i den stat som växer fram. För vanliga människor i exempelvis Sverige leder en sådan dock till: ”…svåra konflikter och generationer av svenskar med skadade liv. (Resultatet)…blir… likadant som det tidigare östblockets: djup besvikelse, förtryck, elände och onödig fattigdom” 1.
Majoriteten svenskar har ännu inte insett vidden av de missuppfattningar eller lögner som bildar basen för den nya marxismen. Vissa av de argument kulturmarxister använder bygger på vissa västländers tidigare historiska agerande i världen. Deras syfte är att skapa skam och skuldkänslor och föreställningen att andra civilisationer är överlägsna vår. Alla vet dock att starka länders imperialism och kolonialism ända sedan Babylon varit en ständig plåga i historien och är principiellt förkastlig. Förutom de erövringskrig expansiva europeiska länder bedrivit mot sina grannar, levde delar av Europa med vissa avbrott under mer än tusen år under ett ständigt imperialistiskt hot från muslimska stater. Vissa europeiska länder var även muslimska kolonier under sekler och ända in på 1900-talet.
Som en följd av Europas tekniska överlägsenhet kunde europeiska länder under den moderna tiden erövra ett antal länder i Amerika, Afrika och Asien. Vissa av dem frigjorde sig dock, och beträffande Afrika och Mellanöstern var dominansen (med undantag för Portugals) i huvudsak av – historiskt sett – rätt kort varaktighet. Det koloniala förtrycket av vissa nordafrikanska länder under islamiska imperier eller härskare varade exempelvis under en oerhört mycket längre period; Egypten led under främmande styre i nästan tusen år.
De västerländska kolonierna var tyvärr en följd av dåtidens allmänna syn i världen. Att – när möjligt – erövra andra länder tillämpades överallt av starka stater, som sedan själva kanske blev koloniserade på liknande grunder. Genom sin teknik och modernitet lyckades Europa över hela världen, men när de nya värderingarna (människans rättigheter och demokrati) slagit igenom i Väst, föll stödet bort för europeisk kolonialism. Det dröjde dock tyvärr tills efter västmakterna besegrat de tyska, italienska och japanska imperierna under andra världskriget som demokratiernas kolonier avslutades. Denna unika och ofta frivilliga avveckling borde ha skett tidigare. Nu blev det marxistiska Ryssland genom besittningarna i Centralasien och Östeuropa det stora kolonialväldet, vilket dock också föll mot slutet av 1900-talet.
Vissa anför, främst gällande Afrika, humanistiska argument för den tidigare kolonialismen och pekar på den modernisering (förvaltning, undervisning, sjukvård och så vidare), som införts, eller på politik som hindrade stamkrig, eliminerade uråldrig brutalitet och tortyr samt – slutligen – slaveri. De erövringskrig som Zulufolket inledde 1815 i södra Afrika mot svarta stammar orsakade exempelvis genom följdeffekter kanske 2 miljoner döda under de följande 25 åren. Vilket var omfånget av de massakrer vita historiskt utförde jämfört med de som annars skulle inträffat? Oavsett vilka effekterna än var för den enskilde afrikanen jämfört med det koloniala alternativet, motiverar det dock på inget vis de vitas erövringar.
När västländerna eliminerade sin kolonialism, bevarades dock i mycket deras införda samhällsskick och administration i de nya nationerna. Tidigare feodalvälde, ohämmat klanvälde eller regionala krigsherrar ersattes vanligen av partier, som upprätthöll centralregeringar, och vissa vidmakthöll både demokratins principer och praktik.
Slaveri har tyvärr alltid setts – och i stort sett av hela världen – som en naturlig och självklar institution. Det var också ett ständigt plågoris i Afrika, där det historiskt funnits endogent i bred omfattning. Beträffande svarta slavar hade det interna slaveriet inom de rent afrikanska länderna söder om Sahara den största omfattningen. Därefter kommer det muslimska handeln med afrikanska slavar, vilken igångsattes efter den muslimska erövringen av de afrikanska medelhavsstaterna (inledd år 639). En volymuppskattning från olika källor anger att cirka 21 milj svarta slavar under tidernas lopp förts till och bjudits ut för försäljning i det muslimska Nordafrika eller Mellanöstern. Uppskattningen är troligen alltför låg (2), och det sammanlagda antalet döda vid slavräderna, under transporter och vid kastrering överskrider mycket kraftigt den siffran.
När vita 850 år därefter inledde inköp av arbetskraft för kolonierna i Amerika, utnyttjade de bara den slavhandel, de institutioner och system, som redan fanns. Svarta politiska ledare och muslimska köpmän letade upp och levererade då den allra största delen av slavarna till den afrikanska västkusten för transport främst till Sydamerika och Karibien. Under perioden 1526–1866 transporterades 12 miljoner svarta slavar från Afrika till Amerika, av vilka 10,7 miljoner överlevde sjöresan. Av dessa fördes mindre än 5 procent till USA2, som alltså varit ett rätt obetydligt importland.
Beträffande förslavning av andra raser gäller att muslimer mellan år 1400 till 1850 genom krig eller räder förde bort (som ett absolut minimum) 14 miljoner européer från Europa inklusive Ryssland och Ukraina som vita slavar, vilka såldes i muslimska länder2. Antalet av muslimer förslavade européer översteg alltså med flera miljoner antalet afrikaner förda västerut av vita till Amerika.
Muslimernas slavimport av svarta var alltså helt ledande och översteg kraftigt den europeiska exporten till Amerika. Själva utbudet av slavar sköttes samtidigt av de förra samt av svarta. Muslimernas bortrövande av européer överstiger även de vitas transport västerut av svarta. Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn. När sedan under 1700-talet insikten om det moraliskt felaktiga i slaveriinstitutionen sakta spred sig i Europa och Nordamerika, ledde det till en lång kamp genomförd av främst Storbritannien (så småningom stöttat av alltfler nationer) under 1800-talet att över hela världen eliminera slaveriet. Politiken blev helt avgörande för att avsluta slaveri-institutionen i världen, men man fick därvid kämpa under ständigt och hårt motstånd från främst muslimska och afrikanska länder.
Föreställningen om de västerländska nationerna som de unikt ledande slavländerna i världen är alltså lögn.
Beträffande just Afrika sågs tidigare institutionen slaveri av de flesta som helt naturlig och självklar. Man glömmer att de svarta ledarnas stöd och utnyttjande av försäljningen av sina egna rasfränder var en förutsättning för exporten till Amerika. Allmän rasism dominerade världen, och även socialister som Marx och Engels var exempelvis klara rasister, där Marx själv uttryckte sig kritiskt även om upphävandet av slaveriet i USA3.
Beträffande vita folkgruppers skuld för svart slaveri gäller att de flesta europeiska nationer inte deltagit i detta. Dagens vita befolkning har dessutom ingen som helst skuld till någon på grund av handlingar vissas (avlägsna) förfäder utfört. När utvecklingen av värderingarna i Väst äntligen medförde att slaveriinstitutionen ansågs som generellt oacceptabel, eliminerade Väst sedan denna internationellt under ständigt motstånd från afrikaner och muslimer. Det visade Västs överlägsenhet även på detta område.
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
