Tidigare publicerat i Frihetsportalen 2018-04-28
Av Dan Ahlmark
Det är emot politiskt korrekt tal att säga, att olika civilisationer har olika värde. Kanske värre är att hävda bakgrunden till uttalandet: att vissa civilisationer (om vi med det menar de dominerande värdena samt systemen och sätten att leva i ett land eller region) är överlägsna andra dvs att de senare är underlägsna de förra bl a såsom allmänna levnadsmiljöer för sina invånare. Politisk korrekthet bannlyser omdömen om skillnader, såvida det inte gäller negativa omdömen om västländer. Men att nivellera olika civilisationers värde förekom inte tidigare t ex före Berlinmurens och Sovjetunionens fall. Då kämpade marknadssamhällena (blandekonomierna) i Väst på alla sätt mot det socialistiska blocket. Marxisterna i Väst (kommunister, socialister, radikala socialdemokrater osv) såg inte – som nu – det som viktigt att hindra jämförelser mellan olika samhällsformer. Skälet var då, att kommunisterna ansåg och sade, att de representerade den överlägsna samhällsformen, som så småningom skulle vinna över det underlägsna Väst.
Frågan om jämförelser mellan samhällsformer/civilisationer är väsentlig för alla intresserade av frihet. Att fria samhällen allmänt utvecklas snabbare och har bättre ekonomier och allmänna levnadsförhållanden dvs att frihet medför välsignelsebringande verkningar i oerhört många avseenden för hela samhället, är viktigt för fria staters överlevnad. Underlaget för att säga, att vissa civilisationer är överlägsna andra måste naturligtvis vara empiriskt. Historiskt finns många exempel på, hur frihet medfört uppseendeväckande resultat gällande mänsklig kreativitet och utvecklingskraft i länder tillsammans med en oerhörd seghet och militär styrka. Idag kan man objektivt mäta tillståndet i de flesta avseenden i ett land och kan då t ex konstatera att gällande de allra flesta kriterier västdemokratierna generellt visar mycket bättre värden än t ex socialistländer. Om kriterierna är väl valda och täcker de för människor väsentligaste livsområdena, kan underlaget sedan användas för att uttala sig om olika länders/regioners/civilisationers värde – utifrån de valda aspekterna. Och om kriterierna verkligen täcker de fundamentala förutsättningarna för att kunna leva fritt, utvecklande och välmående, är sådana bedömningar om relativa värden hos olika civilisationer rimliga och intressanta.
Ett exempel på mätsystem är FNs Human Development Index, som är mycket bredare än enkla BNP-mätningar per capita. Sedan täcker sådana index inte alla aspekter, men vilka uttalanden och omdömen gör det ? Om tvivel finns, låt oss då mäta förslagen om ytterligare kriterier och se, om de betyder något! Ifall man gör sådana mätningar beträffande ekonomiska och sociala förhållanden, kan man fastslå, att västdemokratierna generellt är överlägsna de system, som bygger på socialism, eller andra politiska ideologier med stark och intervenerande statlig ekonomisk planering (alternativt kraftigt påverkande lagstiftning, som hämmar det ekonomiska livet). Argentina har under nittonhundratalet varit ett exempel på det senare.
Väst är också överlägset regioner, som präglas av en stark religiös inriktning, vilken tillåts påverka staternas politik på ett djupgående sätt. Den typen av samhällen kanske inte alls har detaljplanerade ekonomier, men staten har ofta stor betydelse för den ekonomiska verksamheten genom vissa monopol, olika etableringshinder alt. andra hinder för konkurrens, stark favorisering av vissa aktörer dvs kompiskapitalism osv. Sådana samhällssystem t ex i Mellanöstern uppvisar också en mycket hög frekvens av politiskt våld mot sina invånare vid sidan av att de dessutom orsakar en hög frekvens av krig mellan regionens stater. Det är länder utan nämnvärd politisk pluralism utan istället ett auktoritärt styre t ex diktaturer med varierande grad av detaljerad samhällskontroll och brutalitet mot oppositionen. En konsekvens är då ofta fysiska övergrepp mot oppositionella samt långvariga och brutala straff för motståndarna. Kontrollerade media, en stark politisk polis och ett helt partiskt ”rättssystem” är delar av upplägget. Det interna politiska våldet kompletteras kanske också av annan typ av stark samhällelig kontroll inkl våld genom stam- och klanlojaliteter kombinerat med en auktoritär patriarkal struktur med stor makt över familjemedlemmarna (och särskilt de kvinnliga). Mätsystem bör utformas för att även fånga in denna typ av förtryck, som så kraftigt påverkar individers handlingsfrihet och upplevelser av ett gott liv.
Gällande länder, som tidigare befann sig på en likartad låg ekonomisk nivå, har vissa under efterkrigstiden lyckats starta en snabb ekonomisk utveckling och bygga upp anständiga samhällen. Man behöver bara nämna Singapore, som från en liknande utgångspunkt som många utvecklingsländer nu placerat sig extremt högt på Human Development Index för stater. Vi vet numera, att länder i realiteten egentligen själva väljer sin utvecklingstakt och sin utvecklingsnivå. Det sker genom deras val av utformningen av sina institutioner och av deras politik i många avseenden. Grundläggande för framgång är då politisk pluralism och demokratiska rättigheter i kombination med ekonomisk frihet: frihet att etablera och driva företag på marknader ej nämnvärt påverkade av monopol, staten eller kompiskapitalism, utan vilka tillåter konkurrens. Ett legalt system, som skyddar personers och företags äganderätt och är opartiskt i tvister kompletterar näringsfriheten. Skattesystemet ska samtidigt inte straffa framgång genom tung beskattning osv. I särskilda fall har asiatiska länder lyckats att förena ekonomisk frihet med politisk ofrihet t ex Kina, men vi vet inte hur varaktigt ett sådant system egentligen är.
Länder, som fortsätter att kräla på en låg utvecklingsnivå har tidigare gjort felaktiga val i många avseenden. Men det kan ändras, om man till slut ändå beslutar sig för att reformera landet och omforma politiken i en utvecklingsvänlig riktning. Men man kanske i realiteten väljer att kvarstå på botten, eftersom man inte är villig att dela den politiska makten, tillåta konkurrens på viktiga marknader och eliminera kompiskapitalism eller att säkerställa ett rättssystem, som hindrar konfiskationer, korruption och godtycklig utsugning av framgångsrika företag. De valen är varje nations, och de avgör graden av dess utvecklingstakt och snart dess utvecklingsnivå.
Ett exempel är en unik FN-rapport från 2002 (1) gällande Mellanösterns utveckling (Israel inkluderas ej) och som analyserade skälen till den regionens efterblivenhet. I sitt arbete använde man bl a ett breddat Human Development Index (HDI). Rapporten fann, att politisk maktkoncentration, kompiskapitalism och frånvaro av utvecklingsincitament; efterblivna sociala strukturer med bl a kvinnoförtryck, låg utbildningsnivå osv lade stora hinder i vägen för utveckling. I Mellanöstern är det läget speciellt svårt att övervinna, eftersom många förlegade institutioner och otidsenliga missförhållanden är osedvanligt starkt förankrade i ländernas kulturer och – i slutändan – en helt dominerande religion. Beträffande politik kan noteras, att regionen inte ens kunde godta FN-deklarationen om Mänskliga Rättigheter utan utformade pga religionen sin egen rättighetsförklaring, som främst då bara bevarar missförhållanden.
Senare utveckling förändrar inte bilden. Arabländernas sammanfattande indexvärde (gäller det vanliga HDI) överstiger bara (1) subsahariska Afrika, (2) gruppen små ö- eller kuststater på (främst) södra halvklotet, samt (3) länder i kontinentala Sydasien (vid sidan av Indien och några mindre länder främst de stora muslimska staterna Pakistan, Bangladesh och Iran). Inom arabländerna ligger de nordafrikanska arabstaterna utanför Mellanöstern – med undantag för Marocko – över HDI-värdet för Mellanösterns länder, som alltså visar särskilt låga värden.
På basis av en samlad bedömning av en rad objektiva kriterier kan man alltså säga, att demokratierna i Väst generellt representerar en överlägsen samhällsform jämfört med vad man finner i t ex Mellanöstern. Människorna i många arabländer syns ha allmänt insett, att deras regeringar inte klarar av (eller ens önskar) att skapa en modern samhällsstruktur, som möjliggör goda livsvillkor. Bl a massinvandringen till Europa, som bara delvis orsakas av krig, är ett tecken på det. Men fortfarande inser nog bara en minoritet det klara sambandet mellan dåliga (ibland usla) levnadsförhållanden och landets civilisation. De är fortfarande förblindade på liknande sätt som många av våra politiker, som talar om fördelarna av bl a kulturell berikning genom invandring.
(1) Arab Human Development Report 2002 (AHDR):
http://www.merip.org/mero/mero072602
http://www.meforum.org/513/how-the-arabs-compare
