Det är dags att aspekter som ofta förbises med slaveriet lyfts fram i en annars förljugen diskurs som belägger Västerlandet med en fullkomligt orimlig skuldbörda. Det skriver Dan Ahlmark.
I Sverige försvann slaveriet helt under 1400-talet liksom i många andra länder i Europa. Livegenskap (bundenhet till ett markområde och arbetsplikt till ägaren) fortlevde dock i vissa och avslutades först under 1700-talet, eller som i Ryssland under 1800-talet.
På andra kontinenter ej influerade av kristendomen, renässansen och upplysningen, fortsatte man dock att se slaveri som en helt naturlig del av livet och samhället. I vissa muslimska länder dominerade den synen fortfarande under en del av 1900-talet. Slavens rättsliga ställning skilde sig naturligtvis mellan länderna.
Idag utnyttjas tidigare slaveri som en del av vänsterns angrepp på den västerländska civilisationen. Man syns hävda att europeiska nationers medverkan i slavhandeln och dess utnyttjandet av slavar i Syd- och Nordamerika var något särpräglat ont, som inte förekommit lika brett och frekvent någon annanstans i världen. Kritiken skapar ett intryck av att vita varit värst i historien gällande slaveri, och som begått unika brott mot mänsklig värdighet och främst afrikanernas rätt att leva fritt. Hur sant är då detta?
Sällan nämns sådant som att fler vita européer under perioden 1400-1850 togs som slavar för försäljning i muslimska länder, än antalet svarta som under samma period fördes av vita till Syd- och Nordamerika från Afrika. För att skapa ytterligare klarhet kring liknande sällan nämnda saker på området vill jag i en lite längre artikel utgå från främst fyra frågor gällande slaveriet enligt följande:
1) Vilken roll spelade européer för införande av slaveri-institutionen i Afrika?
2) Har europeiska stater varit ledande i slavhandel med afrikaner?
3) Hur stor var USA:s roll som kund av slavar från Västafrika till Amerika?
4) Hur betydande var tillförseln av europeiska slavar till muslimska länder
jämfört med afrikanska till Amerika?
1) Vad gäller européernas roll gällande slaveriet som institution i Afrika, kan för det första nämnas att slaveriet där var endogent. De afrikanska folken hade slavar mycket tidigt i historien, och någon export utanför Afrika förekom även då. En kompletterande och kontinuerlig efterfrågan på slavar skapades därefter under andra hälften av 600-talet e.Kr., efter den muslimska erövringen av inledningsvis nordöstra Afrika. Redan 652 tvingade exempelvis den arabiske krigsherren Abdullah ben Said genom ett avtal sudaneserna att regelbundet leverera slavar till Nordafrika.
Tillgängliga uppgifter gällande medeltiden visar en utbredd tillämpning av slaveri i många afrikanska riken och väl organiserade system för kontinuerlig tillförsel av trälar. Reguljära krig skapade ett stort antal krigsfångar; genom privata räder rövades människor bort från sina hemtrakter; och barnafödslar, fattigdom och straff för begångna brott skapade i övrigt många slavar på kontinenten. En fri afrikan ägde ofta en eller flera, som då främst tog hand om det fysiska arbetet på dennes ägor.
Behandlingen av slavarna i olika områden skilde sig naturligtvis. En minskning av slaveriet av moraliska skäl, som i Europa, skedde senare inte i afrikanska samhällen. Data saknas i mycket gällande antalet i olika riken och regioner, men någon information finns beträffande slutskedet. Gällande det beryktade västafrikanska kalifatet Sokoto uppskattades hälften av befolkningen vara slavar under 1800-talet. Uppgifter insamlades 1830 om befolkningen i det stora afrikanska imperiets Oyo’s huvudstad, och man fann då att slavarna utgjorde cirka två tredjedelar av invånarna. Även om andelen ökat under århundradena och dessa specifika tal är höga, var andelen nämnvärd redan innan européerna inträdde på scenen. Mot den bakgrunden spelade vita människor ingen roll för slaveriets uppkomst i Afrika. De utnyttjade vid sin ankomst institutioner och system som redan fanns på plats sedan tidigare.
2) För att behandla frågan huruvida européer var ledande avseende afrikansk slavhandel, måste man för det första skilja mellan vad vi kan kalla intern slavhandel och extern. Den interna gäller slaveriet inom de subsahariska afrikanska länderna (länder och områden söder om de muslimska kuststaterna vid Medelhavet). Antalet slavar i detta område torde under historiens gång ha varit betydligt högre än de, som fördes norrut eller västerut till andra länder. Vilken andel av dessa ”interna” slavar som bytt ägare genom en köptransaktion är okänt, men antalet slavar torde klart ha varit mycket högre än de som såldes genom den externa slavhandeln. Den senare externa slavhandeln avser de slavar, som såldes till de muslimska kuststaterna inklusive Mellanöstern plus de som fördes till Syd- och Nordamerika av européer.
Den verkligt stora och kontinuerliga externa slavhandeln i Afrika gällde just de nordafrikanska kuststaterna samt Mellanöstern. Slavar fördes dock även långt utanför detta område. Kungen av Bengalen (Indien) uppges exempelvis ha ägt 8000 afrikanska slavar i mitten av 1400-talet. Människor rövades därvid bort från Östafrika och andra regioner. Slavtransporter genom Sahara förekom långt före muslimernas erövring av Nordafrika, så ökenområdet hade sedan länge genomkorsats av slavkaravaner med sikte på de stora städerna i norr. Genom krig eller ständiga slavräder utarmades sedan under mer än elvahundra år betydande delar av (inledningsvis främst) Östafrika genom muslimernas kontinuerliga angrepp norrifrån. Även muslimska områden söderut kunde drabbas, men självfallet blev huvudsakligen polyteistiska områden attackerade.
Uppskattningarna om antalet afrikanska slavar i muslimska länder varierar mellan 11 och 32 miljoner.1 Man kan då betänka att zanj-upproret i södra Irak av bland annat afrikanska slavar, vilket varade under fjorton år (869-883 e.Kr.), redan beräknas ha omfattat hundratusentals aktiva och präglade livet där under mer än ett decennium.
Om vi begränsar oss till den muslimska slavhandeln sedan slutet på 600-talet, talar vi om elva till tolv hundra år under vilka slavar förts till Mellanöstern eller kuststaterna vid Medelhavet. Under de mer än 700 år som förflöt innan européerna nämnvärt deltog i afrikansk slavhandel, fördes nära 10 miljoner slavar in till det området, enligt forskaren T. N’Diaye.2 Medan denne beräknar det totala antalet afrikanska slavar i området under hela slavperioden till minst 17 miljoner, anger WikiIslam3 antalet till 28 miljoner.
Ett medeltal av volymuppskattningarna gällande totalantalet ger 21,5 miljoner slavar sålda i muslimska länder, och andra historiker kommer till liknande siffror – runt 20 miljoner). Under den långa period det gäller, blir det dock mindre än 20 000 slavar per år. Men antalet ökade mot slutet av perioden, vilket sänker det årliga antalet tidigare.
När efterfrågan på slavar från Syd- och Nordamerika inledde en nämnvärd import av afrikaner från början av 1500-talet, kunde européerna snabbt utnyttja befintliga institutioner och det existerande systemet i Afrika för sina inköp. Kungar i svarta riken uppskattade den nya efterfrågan och blev ytterst förmögna genom den. Utan dessa makthavares medverkan hade slavhandeln västerut blivit kraftigt reducerad. Man har även tvivlat på att den kunnat existera ifall afrikanska kungar och andra ledare inte sett försäljningen till européer som förmånlig. Över 80 procent av slavarna såldes till européerna genom muslimska slavhandlare, som också gjorde betydande vinster.
Mellan åren 1525-1866 exporterades 12,5 miljoner slavar till den Nya Världen och 86 procent – 10,7 miljoner – överlevde sjöresan.4 Antalet slavar, som exporterades dessförinnan till västliga öar utanför Afrika och Amerika kan uppskattas till något mera än ett par hundratusen. Även om en del slavar togs från den befintliga stocken i Afrika, orsakade självfallet denna nya efterfrågan regionalt en nämnvärd ökning av slavräderna just för exporten västerut och främst till Amerika.
Oavsett vilken realistisk bedömning man gör av den muslimska slavimporten, överstiger denna mycket kraftigt exporten till Amerika. Svarta som exporterades till främst Portugal och Spanien efter avslutningen av reconquistan (1492), påverkar inte den slutsatsen. När man idag av politiska skäl konsekvent kritiserar européer för att ha dominerat slavhandeln och utnyttjandet av slavar är detta således en osann bild.
Om man bortser från det betydande och kontinuerliga inhemska slaveriet inom Afrika söder om Sahara, är det i själva verket de muslimska länderna som dominerat importen av afrikanska slavar samt slavhandeln i stort.
Den tredje frågan är viktig att behandla eftersom den vanliga föreställningen är att USA varit det stora slavlandet i världen. Det är det land som alltid nämns i samband med afrikanskt slaveri. En för allmänheten okänd information i det sammanhanget är att blott 450 000 (4,2 procent) av slavarna som transporterades till Amerika, fördes till USA.4 Den volymmässigt stora destinationen var istället Sydamerika och särskilt Brasilien, samt länderna i Karibien. Blott kolonialmakternas slavimport till Karibien, där afrikanerna arbetade på plantager, var mycket större än USA:s andel. Genom de ofta bättre levnadsförhållandena i USA jämfört med många andra destinationer, ökade snart den svarta befolkningen i USA. De svarta i USA tilläts nämligen ofta – i motsats till de flesta muslimska länder – att ha familjer.
När det kommer till frågan om slaveri och etniska övergrepp måste man vidare även notera de européer som förslavades under perioden 1400 till 1850. I synnerhet det ottomanska väldet var centrum inte bara för svart slaveri, utan även för vitt. Snart efter islams tillkomst och dess första erövringsvåg började slavräder precis som i Afrika riktas mot europeiska länder. Med minskningar under perioder, då muslimska stater militärt led nederlag i väst, fortsatte dessa oupphörligt fram till mitten av 1800-talet. Data som följer nedan gäller tiden efter år 1400. Tidigare förslavande av vita i Mellanöstern eller Nordafrika under den muslimska erövringen av den kristna världen där, samt exporten söderut av vita slavar från det muslimska Spanien, är inte inkluderade. Exkluderad är även tidigare handel med vita slavar från Europa till Mellanöstern och den svarta slavimporten till Portugal och Spanien.
Historikern Emmet Scott beskriver tre europeiska regioner där erövring av slavar var särskilt betydande.5 Det första området var centrala och sydöstra Europa, som under otaliga räder, krig och även under ockupation berövades delar av sin befolkning genom bortrövande av vita. Antalet bortförda har uppskattats till mellan 10 och 40 miljoner människor. En andra region var östra Europa omfattande främst Ryssland och dagens Ukraina, som utsattes för krig och slavräder av muslimska stater (bland annat Krim och Kazakhstan). Tre miljoner slaviska bönder uppskattas ha förts bort av muslimer till Krimstaten mellan 1441-1774. Avnämare för dessa östeuropeiska slavar var det ottomanska imperiet.
Ett minimum på en miljon personer bortrövades under perioden från kristna men icke-europeiska länder som Georgien, Armenien med flera. Det tredje området gällde främst kustområdena i Italien, Frankrike, Spanien och Portugal, där piratflottorna från de nordafrikanska Barbareskstaterna gjorde oupphörliga angrepp med det främsta målet att tillfångata vita (främst kvinnor). Räderna sträckte sig ibland mycket långt norrut och till och med Island drabbades. Europeisk sjöfart skadades också märkbart av pirater, som förslavade besättningarna. Antalet slavar beräknas här till 1–1,25 miljoner.3
I alla de tre angivna drabbade regionerna var skadorna ekonomiskt, demografiskt och socialt mycket omfattande. De påverkade väsentligt samhällsutvecklingen där under främst medeltiden. De mänskliga tragedierna kan vi knappast föreställa oss. Som ett absolut minimum togs 14 miljoner européer (slavar från kaukasiska länder medräknas inte) från Europa som muslimska slavar och fördes till främst Mellanöstern och Nordafrika. Sannolikt var siffran mycket högre. Det innebär, att muslimerna (minimalt) tog flera europeiska slavar från Europa till islamska stater än antalet afrikaner sålda av vita i Syd- och Nordamerika. Dessa muslimska länder (och särskilt Turkiet) har alltså haft en oerhört destruktiv inverkan på både Afrika och Europa.
De egentliga storleksförhållandena gällande olika grupper av slavar och vem som egentligen bär mest skuld tystas nu ned och döljs på grund av dagens rådande ideologi.
Beträffande de fyra frågor som formulerades i början av artikeln är alltså de politiskt korrekta svaren helt felaktiga. Européer utnyttjade den slaveri-institution som existerade i Afrika när de kom dit. De var inte heller på något vis ledande i världen gällande utnyttjande av afrikanska slavar eller beträffande denna slavhandel. USA spelade en perifer roll som avnämare av afrikanska slavar.
Skälet till att fördomarna idag är så starka och vitt spridda i Väst om de vitas roll i denna helt förkastliga verksamhet, beror sannolikt på vänsterns växande roll gällande historieskrivning och dess dominans av media. Under senare decennier har tillkommit att araber och svarta muslimer oftast kraftigt vill nedvärdera eller direkt dölja de brott muslimer begått i Afrika. De har nu en stark ställning i många länder söder om Sahara, och önskar knappast att deras trosfränders tidigare ytterst grymma handlande ska bli belyst.
Beträffande omfattningen av förslavandet av européer jämfört med afrikaner, är det höga talet för européer anmärkningsvärt och något som mycket sällan lyfts fram. Att det muslimska slaveriet av vita under perioden (talet 14 miljoner är ett absolut minimum) överstiger antalet afrikaner, som transporterades västerut, förvånar sannolikt de allra flesta. Men inte heller detta förhållande passar vänsterns ideologi och den politiska korrektheten, så det döljs i skolor och universitet samt i media. På detta som på så många andra områden kommer förvånande data att spridas, när politisk korrekthet stoppas i Sverige.
Fram till upplysningen såg de allra flesta människor i världen slaveri som något självklart och naturligt. Européer förslavade så småningom (med undantag för livegna i vissa länder) ej varandra, och även muslimer undvek under normala omständigheter att förslava sina egna trosfränder. I de flesta länder accepterades dock slaveri under vissa förutsättningar även gällande egna landsmän.
Men, i slutet av sjuttonhundratalet började man, i Väst, i enlighet med upplysningens idéer, att arbeta för att eliminera acceptansen av själva idén om slaveri.
Man fick snabbt framgång i till exempel England, och detsamma gällde snart flera andra länder. 1807 beslutade USA och Storbritannien att förbjuda transporter av slavar till Amerika, och den brittiska flottan arbetade mellan 1815 och 1865 på att upprätthålla förbudet, vilket många länder i Sydamerika och Karibien inte respekterade. Transporterna minskade, men eliminerades inte helt förrän 1870. Vitas deltagande i slavhandeln över Indiska oceanen avslutades också.
Inga andra kulturer än delar av den västliga hade en sådan inställning till slaveriet, och försöken att övertyga islamska länder om att eliminera institutionen mötte mycket starkt motstånd. Endast Västerlandets makt och växande inflytande under artonhundratalet kunde, trots ständigt och hårt motstånd, långsamt men i stor utsträckning eliminera slaveriet i världen. Det var en unik insats till nytta för människor i alla nationer.
Dan Ahlmark
Källhänvisningar
[1] American Thinker – Time to Set the Record Straight on Slavery
[2] Africa Global News – The Arab Muslim Slave Trade
[3] Wiki Islam
[4] The Root – How Many Slaves Landed in the US?
[5] New English Review – The Islamic Trade in European Slaves
[6] Ohio State News – When Europeans Were Slaves
