Artikeln har tidigare publicerats i NewsVoice.
Det nya föreslagna pandemiavtalet och ett WHO som en ny maktfullkomlig institution kommer att få förödande konsekvenser. Sveriges regering förlorar sin rätt att fastställa svensk hälsopolitik. WHO kan påtvinga tvångsåtgärder mot svenska medborgare. Sveriges inflytande över WHO kommer att bli obefintligt. WHO kan till och med beordra medlemsstaterna att hindra ”desinformation”, varnar Dan Ahlmark.
Tidigare artiklar i serien: “WHO vill med det nya pandemiavtalet dämpa yttrandefrihet och personlig frihet” och “Ändringsförslagen avseende WHO:s pandemiavtal”
WHO bör inte omvandlas till en exekutiv organisation
I en tidigare artikel presenterades argument mot att göra WHO till en exekutiv organisation, som styr medlemsstaterna. Angivna skäl var då, främst men inte enbart, den auktoritära karaktären hos många av de medlemmar, som accepterats, men dessutom tillkommer det i den artikeln ej berörda förhållandet, att slutsatsen gäller, även om den globala organisationen består enbart av demokratier.
Genom att Sverige är så litet, är också dess inflytande i en sådan global organisation i stort sett obefintligt. Men ett statsrättsligt krav, som kan ställas från demokratisynpunkt är, att Sveriges medborgare ska genom val kunna ha ett åtminstone nämnvärt inflytande på Sveriges styrelse gällande aktuellt område.
Det kravet skulle då inte kunna uppfyllas gällande WHO. Allt tal om demokrati i ett sådant sammanhang är alltså enbart formellt dvs i detta sammanhang meningslöst. Men den svenska befolkningens vilja ska inte offras bara för att en politisk elit utifrån otillräckliga eller svaga skäl önskar, att Sverige ingår i en global organisation.
Det nya syfte, som angetts för WHO, är också helt oacceptabelt, eftersom det i huvudsak är en kulturmarxistisk formulering, som bygger på och omformulerar traditionell marxism.
Även det dolska sättet att presentera förslag, som bryter mot många staters författningar, att genom en enkel röstmajoritet av WHO:s medlemsstater få ett godkännande med dess dramatiska politiska följder, tyder på förakt för den minoritet av medlemsstater, som är demokratier och upprätthåller frihetliga författningar och normer.
Under alla förhållanden borde en kvalificerad majoritet ha krävts, men inte ens en sådan är (enligt ovan) tillräcklig. Så – ett nytt auktoritärt globalt regelsystem för WHO, som troligen formulerats utifrån socialistiska grunder, kan inte accepteras. Utträde ur WHO torde aktualiseras, ifall vissa av dagens existerande förslag kvarstår i maj 2024.
Suveränitet
Vi bortser nedan från de avgörande argumenten ovan mot förändringarna av reglerna och granskar istället vissa av dessa förändringar mera i detalj ur en funktionell eller lämplighetssynvinkel. En observation är då att en uppbyggnad av en internationell dyr byråkrati för hantering av pandemier bör överhuvudtaget ifrågasättas.
Omhändertagandet av pandemier, vilka inte förekommit ofta, torde kunna ske på ett betydligt smidigare och billigare sätt än den omfattande, auktoritära och dyra lösning, som föreslås. Det innebär också att kostnaderna för medlemsstaterna kan kraftigt skäras ned.
Man bör vid bedömningen inte bortse från att uppbyggnaden av en större organisation i sig kan leda till ökad frekvens av pandemier. En existerande sådan organisation kommer nog inte acceptera att sällan vara aktiv och därför kanske hotas av nedläggning. En slimmad, rimligt resursuppbyggande och effektivare, men rådgivande organisation utan auktoritära drag och inslag är lämpligare.
En Emergency Committe inom WHO föreslås kunna besluta, att individuella regeringars beslut inte ska genomföras, och att istället WHO:s riktlinjer ska verkställas.
Det omfattar de områden, som tidigare angivits (samt ytterligare i IHR), vilket innebär en mycket vidsträckt rätt: nedstängningar, medicinska behandlingar, kontroller, viss produktion/distribution, fördelning osv.
Att vissa beslut, som ingriper i stater, också kan tas på basis av enbart förmodade eller potentiella händelser är otillfredsställande. Den i detta avseende styrande kommittens och generaldirektörens makt är för stor. Även beslut om krisers upphörande är beroende av WHO:s uppfattning.
Om man granskar vissa andra förslag avseende WHO:s funktion, finner man, att dessa ändringsförslag gällande hälsoreglementet (1) i olika avseenden syns vara så olämpliga, att de självfallet måste ändras innan omröstningen i maj. Några av dessa kommenteras nedan. Förhoppningsvis har många demokratiska länder sänt in sin detaljerade syn på den struktur och de polices, som föreslås, så att reviderade regler framkommer.
Vissa andra olämpliga regler
Tillsättandet av ledningen för WHO måste ske på ett öppet och transparent sätt, och ledningens beslutsrätt bör i vissa avseenden begränsas (se nedan). Mera specificerade kriterier är önskvärda för utlysande och avslutning av hälsonödlägen.
En snävare bestämning av kraven på medlemsstater aktualiserade av ett potentiellt nödläge är önskvärd.
Rätten att med tvång ta över och bestämma hantering av produktionsmedel i medlemsstaterna bör ej godtas. Rätten att göra ingrepp i företags/medborgares immateriella rättigheter för utnyttjande i pandemi-sammanhang är allmänt diskutabel.
Under alla förhållanden måste full kompensation till ägaren ges. Rätten att beordra medicinska åtgärder mot svenskar kan inte accepteras. Svenska myndigheter bör vid sitt beslutsfattande i sådana frågor noggrant observera individens rätt att därvid själv besluta om sitt liv och sin kropp.
Regeln att WHO kan beordra medlemsstaterna att hindra ”desinformation” kan av mänskliga rättighetsskäl inte godtas. Att en global organisation på de svaga grunder, som angetts, ska kunna eliminera en oerhört viktig grund för frihet är oacceptabelt.
Regeln har säkerligen stöd hos många auktoritära medlemsstater, vilket också är skälet till att en global organisation med sådana medlemmar som WHO har, inte bör vara annat än rådgivande. Beträffande globala intyg gällande hälsan bör bara helt nödvändiga sådana bestämmas av WHO, och resten beslutas av medlemsstaterna.
Lockdowns bör inte bestämmas av WHO. Bara i specificerade undantagsfall får mänskliga rättigheter inskränkas av WHOs beslut.
Den svenska regeringen bör naturligtvis omedelbart klart redovisa för de svenska medborgarna i vilka avseenden våra grundlagar måste ändras pga de definitiva innehållet i pandemiavtalet och ändringarna i IHR. Dessa förändringar bör sedan underkastas folkomröstning, vilken då sker efter WHO-mötet i maj (såvida inte riksdagen innan dess osannolikt nog beslutar om utträde ur organisationen).
Att Sveriges regering delvis förlorar sin rätt att fastställa och genomföra svensk hälsopolitik (2) är – sammanfattningsvis – inte acceptabelt. Följden är ju ett extraordinärt och dramatiskt ingrepp i vår suveränitet och regeringens ansvar för hälsan hos landets medborgare.
Hur kan det ansvaret tillåtas bli eliminerat i de avseenden, som föreslås? Beslutsrätten överlåts till en organisation, där auktoritära eller totalitära medlemsstater ingår och dominerar i antal, där mycket okontrollerad makt ges till ledningen.
Troligen finns också ett bakomliggande dolt syfte som motiv för den föreslagna omvandlingen av WHO. Dess största värde kanske uppfattas vara rollen som invänjning och inledning till ett globalt styre av en mycket mera omfattande art. Det är ju socialismens stora mål. Det överensstämmer även med de stora diktaturernas syften, eftersom det passiviserar och klavbinder västländerna.
Text: Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Hans publicerade artiklar finns samlade på Vaknaupp.dinstudio.se
Relaterat och referenser
