För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
När jag kommer ner en kväll och ska hämta jeepen ser jag att den står parkerad på fel plats. Bilen är också helt kvaddad. Jag ringer polisen och de säger att någon redan varit och noterat vad som har hänt. Men dum som jag är lämnar jag bilen, för att gå hem och prata med familjen. När jag kommer hem och går ner till garaget igen, saknas bilen. Tonåringarna som tjuvkopplat bilen hade väntat tills jag var ur sikte. De hade sedan startat bilen och kört iväg. När jag kommer ner och upptäcker detta får jag panik. Jag ringer polisen igen. ”Ni måste komma ner nu!” säger jag. Operatören suckar och säger att de redan skickat ner en patrull som har kollat läget. Jag blir sur. ”Då ansvarar du för om de där pojkarna kör ihjäl någon då!” Det är tyst i luren. ”Det kommer en patrull” säger han till slut. ”Tack!” säger jag och lägger på.
Fyra patruller åker runt i Norrby och gatorna utanför i hopp om att få syn på en stor svart jeep. Poliserna är stressade. Med tanke på hur farligt de kört i garaget är det inte osannolikt att de skulle kunna köra ihjäl någon. Jag åker ut för att se om jag hittar dem. Jag åker med min skåpbil mitt på natten på jakt efter mina föräldrars Jeep. Plötsligt i mötande trafik kommer vår bil! Den passerar mig och jag tvärstannar och vänder om. De upptäcker mig och ökar farten. Jag är dem hack i häl och de svänger av mot en skog och försvinner in på en stig. Jag klarar inte av att köra i skogen med min bil. ”Fan också” tänker jag för mig själv och larmar snabbt polisen. ”Skynda er!”. Det är panik, eftersom tjuvarna är minderåriga och är därför livsfarliga ute på vägarna mitt på natten. Jag avslutar jakten och åker hem.
Senare ringer polisen och berättar att de hittat bilen övergiven. Det kostade tiotusentals kronor att laga den. Jag stannar vid trottoarkanten vid en pizzeria för att hämta en beställning. Det står ett gäng utanför entrén. Jag är trött och irriterad över vad som hänt familjens Jeep. Jag får en konstig magkänsla. Killarna är lite oroliga och pratar extra mycket. ”Var det dem där killarna?” tänker jag för mig själv. Jag har ju inga bevis. Jag såg aldrig deras ansikten. Jag tittar på dem noggrant och går in och hämtar min mat. Det vore lönlöst att ens försöka gissa vilka som var skyldiga. De behöll reservnyckeln, vilket betyder att de skulle kunna komma tillbaka.En annan gång parkerade jag en liten grön Volkswagen på gatans 30-minuters parkering. Jag skulle bara gå hem för att hämta något. Dum som jag är lämnar jag nyckeln i bilen. När jag kommer ut igen har någon stulit bilen. ”Nu igen?” tänker jag. Några timmar senare hittar jag bilen i garaget, längst in i ett hörn. ”Typiskt” tänker jag för mig själv. Tur att de inte körde sönder bilen åtminstone. Och tur att de inte körde ihjäl någon. Jag öppnar dörren och sätter mig. Jag börjar leta efter nyckeln. Ingenstans. Jag tittar i bagaget men hittar inget. Jag lyfter huven, och letar i motorrummet. Långt in i ett hörn hade de placerat nycken. Jag sträcker mig och når den. Jag håller i den oljiga nyckeln och suckar.
