För att se alla avsnitt:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
Det är nu kväll och jag är på väg till en av höghusens parkeringar där jag har min bil. Jag passerar ett av höghusen där det mest bor somaliska familjer. Jag tittar in när jag passerar den första entrédörren. Rutan är krossad och armeringsjärn sticker ut från väggen. Jag går in genom den andra entrén, för att sedan gå ner en trappa och komma till parkeringen under jorden. Det luktar urin och unket. Det är klotter på väggarna och lampan blinkar på ett dramatiskt och filmiskt sätt. Jag ser min skugga i blixtarna som lyser upp den lilla verklighet jag befinner mig i. Jag tittar bakom den runda trappans avslut, för att se att det inte ligger någon där. Det ekar i ventilationsrören. Det hela ger ett förlorat och industriellt intryck. Jag tar fram nyckeln och måste trycka ordentligt för att kunna låsa upp den nerklottrade dörren. Jag öppnar den och går igenom.
Dörren stängs med en hög smäll bakom mig. Det är dammigt i den trånga hallen gjord av betong. På golvet står trasiga TV-boxar, möbler och cykeldäck. Någon har urinerat i ett hörn. Några av näten på förrådsdörrarna är uppklippta. Hemlösa och alkoholister brukar sova där. Det är olika gängtaggar och ghetto-epitet inristade på en av garagedörrarna. Ljuset är svagt och det hela påminner mig om en scen för avrättning i ett amerikansk kriminaldrama. Jag öppnar garagedörren och tittar mig över axeln. Jag går igenom och den kusliga känslan upphör. Det enda som låter är ventilationen. Det sitter övervakningskameror överallt. Några av bilarna är vandaliserade, andra dammiga och övergivna. Jag ser mig omkring. Jag känner mig otrygg. Vissa bilar har förstörts av rivaliserande gäng som hämnats på varandra. Rutor är krossade, lyktor utslagna och däck punkterade. Inristat i lacken finns ord på främmande språk. Däck står lutade mot pelarna. När jag ser långt bort på andra sidan parkeringen känns det som att mörka figurer betraktar mig. När jag vänder mig om tycks de gömma sig bakom pelarna. Jag är lite paranoid. Jag går till min bil och låser upp dörren med nyckeln. Jag hoppar in, drar igen dörren och tittar i backspegeln ifall någon är där. ”Skärp dig” tänker jag för mig själv och skakar på huvudet. ”Vad håller jag på med? Fokusera nu. Du ska köpa mat”.
Jag sätter på mig säkerhetsbältet, vrider om nyckeln och gasar på ordentligt. Det är nog inte bra med avgaser i sådana här utrymmen. I ett av hörnen finns en mätare som lyser rött när det är för höga halter av avgaser.Jag backar ut och kör igenom parkeringen. Jag ser mig om och ser fler vandaliserade och övergivna bilar. På Norrby fanns det under en period ett gäng barn som sprang omkring i garagen och kastade sten på bilarna. Securitas vägrade kolla läget, eftersom det var lönlöst att försöka stoppa barnen. De väntade på att en bil skulle köra in i garaget och sedan smög de in efter den. En parkeringsplats kostade 800 kr i månaden hos AB Bostäder. Det var inte värt pengarna. Jag fortsätter att köra och ser en somalier med mobiltelefonen i handen, ståendes framför sin vandaliserade bil. Han ser förtvivlad ut och pekar irriterat för sig själv på den krossade bilrutan. En klanfejd, möjligen? Jag kör fram till portknappen, och vevar ner rutan.
Jag trycker på knappen och väntar medan porten långsamt öppnar sig. En bilförare vill in. Men han kör åt sidan och är noga med att hålla avstånd till mig med sin BMW. Själv har jag en billig bil. Bilar är inte mitt intresse. Han följer mig med blicken, och ser förmäten och pretentiös ut. Jag kör uppför garagebacken och till höger om mig har jag ytterligare ett höghus, med tiotals antenner som får det hela att se ut som ett kvarter hos NASA. Det är invandrare som har rattat in hemlandets kanaler så att de kan följa nyheterna som sänder rapporter om hur amerikanska soldater dödar deras landsmän. De behövs också för att man ska veta när det är dags att be och utföra andra andliga ritualer.
En man klädd i gula arbetskläder rusar ut genom en av dörrarna i huset och springer mot bilen. Han hoppar in, startar och backar ut fort. Jag förstår vad han tänker göra och stannar en bra bit ifrån. Har han ens körkort? Han kör iväg, och jag följer honom. Det är rött ljus vid korsningen, men han kör rakt ut. Han har säkert inget körkort. Men han var ju sen till jobbet och då gäller inte trafikreglerna. ”Tänk om någon passerat just då?” tänker jag för mig själv. Det som börjat som en resa till den lokala hamburgerkiosken, skulle för mig kunnat ha slutat med att arbetaren blivit köttfärs. Ännu ett fenomen som är vanligt i förorten. Jag förstår inte ens varför jag blir förvånad. Det här sker ju hela tiden. Om det inte är folk som kör mot rött, med fantasifulla ursäkter, är det ungdomar som kör i 120 på en 50-väg. Hade jag inte tagit ett steg bakåt hade det var mitt sista. Strax efter bilen följer en tyst polisbil med blinkande ljus.
Fortsättning följer.
Om man scrollar längst ned på sidan kan man lägga in sin mailadress och genom det få information om när nästa avsnitt har publicerats.
Boken, pris 350 kr inkl moms och frakt, kan beställas direkt av Petrit Latifi Petrit.ljatif@hotmail.se
Disponering:följetongen här på nätet består av några mer skönlitterärt betonade avsnitt samt till antalet betydligt flera avsnitt med reflektioner kring förorten: Aina, marijuana, det svenska rättssystemet, mångkultur, altruism, demografiska förändringar, imperialister, antisemitism, bidragspartiet, förortens entreprenörer, Gud, svenskhet, Sverige kan bli ett Jugoslavien, antipromiskuitet, klimatrealism, psykisk ohälsa i förorter, hur löser vi utanförskapet?
