Premiäravsnitt för Petrit Latifis bok om egenupplevda erfarenheter från förorten – en intresseväckande läsning kan lovas. Vassa reflektioner som inleds med några starka skönlitterära avsnitt. Boken ger en unik inblick i förorten med tankeväckande reflektioner kombinerat med mer litterära framställningar. Boken är skriven av en intellektuell. Man får veta hur förorten tänker. Boken är därför ett viktigt inslag i samhällsdebatten.
För att se alla avsnitten:
https://www.medborgarpolitik.nu/category/foljetong-tankar-fran-fororten/
——————————X——————————
Klockan är 7 och förorten har vaknat till liv. Jag kastar en blick ut genom fönstret och ser hur en av grannarna åker iväg på gatan. Han är en av dem som har ett jobb att gå till. En del är på väg till jobbet. Ja, vissa av dem i alla fall. Vår gata ligger i den ”lugnare” delen av förorten Norrby i Borås.
På min sida av gatan bor invandrare som kom hit för cirka 30 år sen, pensionärer och svenskar som jobbar på ICA. På andra sidan gatan bor gamla finländare, svenskar och välintegrerade invandrare. De har fina glasbalkonger och bredvid huset har dem en trädgård, som numera är privat: ”PRIVAT” står det med stora, svarta bokstäver på en gul skylt. Förortens invånare är inte välkomna dit. Det är en knark- och skjutfri inhägnad.
Kaffeapparaten har puttrat färdigt och jag häller upp en kopp av det bruna guldet. Efter en stund är det dags att gå ut på förortsärenden, det vill säga, köpa cigaretter och energi-dryck. Jag tar på mig mjukisbyxor och T-shirt. Jag ser ut som en riktig blatte. Nej, jag skojar. I trappuppgången träffar jag på en äldre herre, en invandrare. Han röker med entrédörren öppen, trots skylten nere vid källarutrymmet där det står att man inte får röka inomhus.
Han ger ett ljud ifrån sig, som ska betyda “hej”. Jag nickar vänligt. Han har bott i Sverige i 30 år och är nu pensionerad. Det luktar billiga cigaretter och lukten följer mig en bra bit.
Jag går ut och ser hur äldre svenska damer tittar på mig från sina glasbalkonger. Det var den sortens grannar som förut ringde polisen så fort någon okänd fanns på gatan. Eller när vissa genade över en gräsmatta med sin skåpbil för att snabbt ta sig hem till lägenheten; spara någon minut. Det var få förortsbor som orkade bry sig vad äldre svenskar tyckte. De var äldre, och förstod sig inte på invandrarnas mer pragmatiska livsstil. Om man behövde gena så gjorde man det. Då skulle inte en massa svenskar klaga på det, eftersom de ju var privilegierade. De hade levt hela sina liv i lyx, och borde kunna se mellan fingrarna.
När jag går ifrån gatan kommer jag snart till den somaliska föreningens lokal. Mittemot finns en frisörsalong som tar 120 kr för en klippning, ett pris som har konkurrerat ut de andra svenska frisörsalongerna.
Lönedumpningen visade sig tidigt. För varje svensk näringsidkare fanns en invandrare som kunde göra jobbet billigare. Svenska konsumenter gjorde som plånboken sade. Den svenska bilverkstaden fick därför inga kunder, eftersom de var dyra, långsamma och försiktiga. Invandrarmekanikern var däremot snabb, billig och bjöd på kaffe. Visserligen fifflade han med skatten.
Jag passerar en tom lokal som tidigare varit en tobaksbutik. Den blev rånad av två knivbeväpnade killar. Sen kommer jag till bageriet som också blivit rånat. Jag fortsätter och möter några av förortens manliga invånare. De talar hemspråket och bär hemlandets traditionella kläder. De har orange skägg, och sitter med benen i kors på fina bänkar som kommunen investerat i. Jag fortsätter mot en orientalisk kiosk, med datorstolar utanför entrén. Där står också dyra Mercedes- och BMW-bilar. ”Stabilt” tänker jag för mig själv och nickar. ”Och dyrt”. Det är viktigt i förorten med fina bilar, även om man inte alltid har råd att tanka dem.
När jag går in i affären hörs ett gällt pip vid dörren som signalera att en kund stigit in. Ägaren står någonstans i förrådet och letar bland alla bönsorter. Ljudet av hans tofflor på det slitna golvkaklet kommer närmare. Till slut dyker han upp bakom hyllan. ”Hej velkåmen” säger han och ler vänligt och serviceinriktat. Han går till kassan och ser behjälplig ut. ”Två Marlboro, tack” säger jag. ”Tyverr, den slyt” säger han och ser besviken ut. Han har tjocka ögonbryn och kolsvarta ögon, och på armen har han ett armband med gröna pärlor. ”Jaha” säger jag och nickar för mig själv. ”Bolisen komma och ta allding” säger han irriterad. Jag höjer på ögonbrynen. ”Vad tråkigt” svarar jag och skakar på huvudet. ”Dom låta inte mig göra business. Tivär”. Jag tittar på facken av cigaretter ovanför honom. De flesta är fyllda men den för Marlboro är tom. ”Jag tar en Red Bull i alla fall” säger jag. ”Absolut kombis” svarar han och knappar in en siffra på den gamla, dammiga kassaapparaten. Jag betalar kontant och stoppar burken i en plastpåse. Ingen plastpåseskatt här inte. ”Tack so micket, kombis” säger han och ler. ”Tack, lycka till” säger jag och pekar på hyllan där cigaretterna brukade ligga. Han höjer axlarna och ler uppgivet.
Fortsättning följer.
Om man scrollar längst ned på sidan kan man lägga in sin mailadress och genom det få information om när nästa avsnitt har publicerats.
Boken, pris 350 kr inkl moms och frakt, kan beställas direkt av Petrit Latifi Petrit.ljatif@hotmail.se
Disponering:följetongen här på nätet består av några mer skönlitterärt betonade avsnitt samt till antalet betydligt flera avsnitt med reflektioner kring förorten; Aina, marijuana, det svenska rättssystemet, mångkultur, altruism, demografiska förändringar, imperialister, antisemitism, bidragspartiet, förortens entreprenörer, Gud, svenskhet, Sverige kan bli ett Jugoslavien, antipromiskuitet, klimatrealism, psykisk ohälsa i förorter, hur löser vi utanförskapet?
