EU visar vägen till ett motbjudande Europa

Ett viktigt steg i utvecklingen av den nya världsordningens maktkoncentration är omvandlingen av Europas nationer. EU:s förändring till en federal stat, bestående av medlemsländer med mycket begränsad nationell suveränitet, är vid sidan av en ändrad attityd till överstatlighet i USA, en av de viktigaste komponenterna för att bryta huvudmotståndet mot en utveckling till världsstaten. Att FN:s majoritet består av halv- och heldiktaturer¹ och att diktaturen Kina inte kommer att begränsa sin suveränitet syns möjligen kunna utgöra ett hinder för bildandet av en sådan. Vi vet dock inte vilka åtgärder och knep som kommer att användas för att realisera det önskade resultatet för den globala eliten. Kanske får vi bland annat åter se den politiska hänsynslöshet och likgiltighet gällande EU:s författning som tidigare skett vid behov, men nu med turbokraft.

Bland tidigare metoder kan nämnas hur nationers krav på folkomröstning beträffande ändring av deras författningar hanterades inom EU. Det gällde då förslaget 2004 att anta en europeisk konstitution. Efter att den europeiska konstitutionen fallit i två länders folkomröstningar redigerade EU om författningsförslaget något och förändrade ordningen gällande vissa punkter samt gjorde andra smärre, ofta symboliska, ändringar. 96 procent av förslagen förblev identiska med den just underkända konstitutionens och sedan lät man förslaget godtas av parlamenten såsom det så kallade Lissabonfördraget. Parlamentsledamöterna är ju (bland annat beroende på urval) betydligt mer positiva än folket till ökad integration inom EU.²

Vissa länder ville trots det ha en folkomröstning om Lissabonfördraget. När då exempelvis Irland röstade mot förslaget pressade man snabbt fram en ny folkomröstning som då godtog detta. Oppositionen, som i Irland var penningmässigt svag, var inför den andra omröstningen för fattig och utmattad och kunde därmed inte stå emot de stora resurserna som industrin och andra satte in. Bara dessa handlingar gjorde processen demokratiskt klart tvivelaktig. Att tro att EU:s konstitution och rättssystem kommer att hindra den globalistiska rörelsens makthunger och hänsynslöshet är därför naivt.

Omdaningen av Europa sker med hjälp av den nya professionella politikerklassen för vilken politik ses som en livskarriär. Det medför då att den egna karriären och ekonomiska hänsynen blir viktigare för den enskilde än för ideologin. De olika ländernas borgerliga och socialistiska partier har också under decennier hindrat medlemmar, som ej tror på bland annat politisk globalism, inom partierna från att nå en politisk plattform. Det har bidragit till att politikerna i mycket, exempelvis inom massinvandringen, kunnat kringgå befolkningarnas motstånd. Alternativa partier har dock vuxit fram men är fortfarande i minoritet bortsett från vissa mindre i främst östeuropeiska länder. I de bestämmande staterna Tyskland och Frankrike stöds vanligen den politiska federalismen.

Genom att budgetavgöranden och skattefrågor i det nya EU till stor del kommer att bli federala beslut har makten kraftigt förflyttats till Bryssel. De allra flesta avgöranden i ministerrådet och Europeiska Rådet kommer att ske genom majoritetsbeslut. När man sedan så småningom kommer att anpassa tyngden av olika nationers röstning till ländernas folkmängd kommer Tysklands och Frankrikes reella makt accentueras ytterligare. Dessa två länders ställning i Europa-parlamentet är redan stark och så länge olika länders alternativa partier inte hindrar dem styr de den europeiska politiken.

EU erbjuder en undermålig form av demokrati

Det finns ett antal svagheter avseende demokratin i EU. Bland dem kan nämnas den ej folkvalda kommissionens makt och roll, samt bristen på möjligheter för EU-parlamentsledamöter att föra fram egna förslag att behandlas. Representativ demokrati har alltid sina svagheter, men dessa förstärks snabbt i en organisation av EU:s typ. Ta länders möjlighet att ha en representant i EU-kommissionen. Regeringen sätter in en person, som kanske är okänd för de flesta svenskar, vilka heller inte valt henne/honom för det ämbetet. EU-kommissionens och därmed EU:s ledare är heller inte folkvald utan nomineras av ministerrådet och väljs av parlamentet. Ju mer indirekt demokratin är, desto sämre representerar den vanligen medborgarnas åsikter.

Svagheten är dock större än så. En stor beslutande församling som EU-parlamentet eliminerar också värdet av demokrati gällande i första hand mindre länder. Dessa väger där politiskt mycket lätt, vilket ger ett land som Sverige (2 procent av befolkningen) ringa inflytande.  Den politiska effekten är då att i stort sett alla avgöranden i viktiga frågor vanligen är sämre för Sverige och kanske avsevärt sämre (några troligen ytterst ogynnsamma) än beslut som formulerats självständigt i riksdagen. Det vi blir politiskt i praktiken, en tysk-fransk provins, medför ackumulerat sett stora skador för den upplevda välfärden i vårt land. Underkastelse under länder som inte är särskilt värda att efterliknas, skapar inget annat än missräkningar och fundamental besvikelse. Att ha gett upp vår beslutsmässiga autonomi var kort sagt ett oförnuft av historiska proportioner.

Bakgrunden till många av EU:s svagheter är också att organisationens representanter har en undermålig uppfattning om demokrati. Den antika grekiska uppfattningen om denna statsform, som sedan formade det traditionella västerländska demokratibegreppet, var att låta demos, det vill säga folket (i meningen de fria medborgarna), inneha kratos, med andra ord, makten. I EU godkänner ledningen och byråkraterna inte att folket, de röstande medborgarna i en medlemsstat, bestämmer. Såvida dessas beslut inte beaktar en rad villkor (tolkningar av regler) som de styrande ställer upp utan folkligt godkännande, ska folket inte få bestämma. Man eftersträvar alltså något helt fiktivt: En ”demokratia” utan ”demos”.³ Men det är en syn på demokrati som är oacceptabel.

Några drag i det nya totalitära Europa

Genom den gemensamma europeiska budgeteringen kommer EU:s prioriteringar att tränga igenom i alla länder där utrymme för självständiga beslut finns, men blir begränsat. Om då budgeten är ett huvudområde för nationell suveränitet, som nu uppgivits, är förlusten irreparabel. Genom den Europeiska Centralbanken kommer den europeiska penningpolitiken att ännu mer i detalj styra ländernas penningpolitik. Stater som Sverige utanför euro-zonen ger nu upp sitt motstånd och bland annat genom att användningen av kontanter fallit kraftigt i många länder har ytterligare makt koncentrerats i banksystemet. Kontantlöshet leder till stora möjligheter för att nå information och göra ingripanden mot individer. Kreditgivning till politiska motståndare kan begränsas, där det är möjligt, för alla ändamål inklusive kommersiella.⁴ Man önskar hindra tillväxt av alla typer, inte bara av nuvarande men också framtida potentiella opponenter.

EU:s majoritet kommer i framtiden snabbt att driva igenom åtgärder för att likforma Europa och på olika vis hindra alla nämnvärda oppositionsrörelser. Genom ny lagstiftning kommer många typer av opposition mot federalismen att försvåras och spridning av kritik via sociala eller konventionella medier har närmast omöjliggjorts. Sociala kreditsystem är troligt att införas i de flesta länder där politiskt icke önskvärt beteende identifieras, beskrivs och motverkas av det teknokratiska systemet.

Precis som skett i Sverige sedan början av femtiotalet påbörjades snabbt en indoktrinering av den europeiska befolkningen. Påverkan innebär i EU en radikal socialliberalism, mild socialism i socialdemokratisk tappning med ett starkt inslag av kulturmarxism, samt en dos av den nya förkunnelsen europeisk nationalism. Den sistnämnda är avsedd att vara en ersättning för medlemsstaternas olika uttryck av nationalistiskt tänkande. Kanalerna för påverkan är, precis som de varit i Sverige under trekvarts sekel, många. Förutom dagens sociala medier gäller det statliga och huvuddelen av privata traditionella medier: Skolan, högre undervisning, offentliga forskningsinstitutioner och allt stöd till forskning, hela kulturlivet inklusive det offentligas verksamheter som teatrar, balett, orkestrar, bibliotek, ländernas allmänna förvaltning (kommunal, regional och statlig) och dessas kontakter och kommunikation med befolkningarna, privata organisationer finansierade av det offentliga (NGO:s) samt ett flertal andra kanaler. Genom regleringar, administrativa beslut, besluten om inköp till stat och kommun och naturligtvis även olika anslag för skilda syften till industrin kan sedan anhängare i denna sektor belönas och motståndare bestraffas. EU, som tidigare alltid varit förespråkare för fria marknader, börjar också ta allt mer planekonomiska initiativ i vissa sektorer.

Många typer av övervakning sker såsom omfattande kamerasystem, biometrisk ansiktsigenkänning, elektronisk avlyssning, statlig tillgång till kreditkortsdata och så vidare. Naturligtvis har lagstiftningen om vapen i privat ägo ändrats, så att ett minimum av sådana vapen tillåts. Det gäller även jägare, där ett lånesystem istället ordnats regionalt. Genom effekten av dessa samlade åtgärder tror man, att möjligheten för folkuppror har drastiskt minskat. Även om många Wilhelm Tell framträder, kommer människor inte att känna till dem och deras handlingar.

För de hårda insatserna mot oppositionsrörelser blir inledningsvis de olika nationella säkerhetsorganisationerna samordnade genom EU:s federala organ för inre säkerhet. Deras inriktning blir ändrad till att bara bevaka sina egna befolkningar och den möjliga oppositionen i landet. All underrättelsetjänst inriktad mot icke-EU stater sköts federalt, som också tar över bevakningen av alla gränser. Polisen i de olika länderna samordnas gällande utbildning och metoder, men kvarstår i stort under nationell kontroll och stöttas vid behov av den Europeiska polisbyrån Europol. Svårare ”brott” av politisk natur och gällande EU:s säkerhet handhas gemensamt av ländernas säkerhetstjänster och den federala säkerhetspolisen. Väsentliga motståndare, som kränkt lagar gällande brott just mot EU:s överhöghet, döms av en central domstol inriktad på politiska brott.

Vid större och kraftigare fysiskt motstånd, demonstrationer med mera kan den nationella polisen förstärkas, förutom av Europol även av European Gendarmerie Force, som har tung utrusning och är av halvmilitär karaktär. Ländernas nationella arméer kommer att sakta minska medan den gemensamma europeiska armén växer och tar över allt flera av deras uppgifter. Sannolikt omvandlas de förra så småningom till Nationalgarden liknande de amerikanska.

Det mesta omvandlas och makten fortsätter att centraliseras. EU visar verkligen vägen till ett nytt men motbjudande Europa, där riktiga individuella rättigheter kraftigt beskärs. Och det är bara ett första steg till nästa dröm som byråkraterna i Bryssel sympatiserar med: En totalitär världsregering.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Nya Dagbladet – FN har alltför många motbjudande medlemsstater

(2) Nya Dagbladet – Den politiska globalismen – Sveriges största samhällsfiende – del 2

(3) The American Mind – The Specter of “Fascism”

(4) Jämför svårigheterna för företag och länder att idag finansiera olje/gasbaserade projekt.