Bild av Augusto Ordóñez från Pixabay
MOTARGUMENT TILL VÄNSTERNS STANDARDARGUMENT.
Man kan göra både och, hjälpa migranter här i Sverige och hjälpa till lokalt.
Det bör man inte alls göra om man för varje peng vill hjälpa så många som möjligt. Då gäller lokal hjälp därför att man får så mycket mer för kronan via valutakurserna. För varje person som hjälps här hemma i Sverige kan man istället lokalt hjälpa tiofalt fler för samma kostnad. I själva verket skulle migrationskostnaderna här i Sverige räcka för att ge en viktig insats för världens alla 65 miljoner flyktingar eller ännu bättre; spara miljoner svältande barns liv. De som ändå insisterar på att låta en i sammanhanget rännil av migranter gå före miljoner barns liv och hjälp till miljontals flyktingar, för att inte tala om tiotusentals sköra äldre svenskar som väntar på tryggt boende, har ett tungt samvete att bära.
Man kan inte ställa grupper mot varandra.
Det kan man visst och det ska man göra. Det är själva essensen i ett samhällssystem, att väga gruppers behov mot varandra och utifrån det allokera resurser. Påståendet har en human ansats men är en floskel som man bör hålla sig för god för att använda.
Utan invandrarna stannar Sverige.
Fattas bara annat, de utgör ju med första- och andra generationen en fjärdedel av befolkningen och det vore skam om det inte skulle innebära allvarliga problem om de inte gick till jobbet, precis som om 25% av svenskarna inte gick till jobbet. Det som är relevant är hur många invandrare som inte jobbar och där råder en mycket stor minuspost. Påståendet är en floskel utan relevans som man bör hålla sig för god att använda.
SD skapar ett vi och dom
Att grupper blir antagonister mot varandra är olyckligt, men det är ju det som är faran med mångkultur. SD har där i sin kritik mot invandringspolitiken ett ansvar att motverka polarisering.
Gilla olika
Det är charmigt med att gilla olika på många sätt men att låta detta bli ett självändamål till ett mångkulturellt samhälle är förmodligen destruktivt ty ingenstans (?) har mångkultur varit en framgångsfaktor. Bevisen för motsatsen är däremot nästan legio, vilket bl.a. framgår av att de som kommer till Sverige ofta kommer från sönderfallande mångkulturer.
SD har en nazistisk bakgrund.
Påståendet används flitigt för att demonisera SD trots att de har tagit avstånd från detta och proklamerat nolltolerans, liksom mot rasism. De andra partierna behöver också införa nolltolerans (förutom L och KD). Partierna har nämligen, i nutid, kontakter med brun, radikal Islam, där det värsta övertrampet är curlandet av återvändande IS-terrorister. Partierna borde också proklamera nolltolerans mot kommunism och då ta ställning till om avståndstagande också bör gälla för fd kommunister såsom Jonas Sjöstedt.
Vi har själva en gång varit migranter till USA och där gick ju det bra.
Absolut men de europeiska invandrarna integrerade med varandra till en amerikansk kultur som de kände stolthet över.
Detta kan inte jämföras med de stora inslag av väsensskild mångkultur som finns i Sverige.
Snarlika mångkulturer leder till framgång, väsensskilda mångkulturer leder till tillbakagång.
Invandringskritikerna är populister.
Inte alls, tvärtom. De är realpolitiker som varnat och föreslagit lösningar till invandringsproblematiken som framför allt manifesterats med ett enormt utanförskap.
Varför hatar du?
Det skrivs mycket om hat i sociala medier. Knappast någon lär vara omedveten om detta, allra minst vänstern som väl är de som klagar mest över hatet. Det är en paradox för det verkar vara vänstern som hatar mest. Man fulstämplar personer och SD som nazister och rasister fullt medvetna om att dessa pläderar för en invandringspolitik som skulle ha medfört betydligt mindre utanförskap, mindre välfärdsköer, mindre grov brottslighet och bättre pensioner.
