Politisk karriär i Sverige gör man via ungdomsförbunden och obrottslig partilojalitet, inte via demonstrerad kompetens eller att ha medborgarnas bästa för ögonen, vilket märks i icke-hanteringen av ett stort antal samhällsproblem. Det krävs en överhalning och avprofessionalisering av den politiska arenan, skriver dagens debattör Per-Gunnar Larsson i en debattartikel som först publicerades i Bulletin (2022-08-12).
Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag
Beviset för att Sverige inte har kompetenta politiker kan var och en utläsa i alla de problem – inte utmaningar – som vi har i landet; en skola som fungerar sämre än någonsin, uppkomsten av utanförskapsområden, en migration utom kontroll, ett energisystem som inte fungerar, ett rättsväsende med stora brister, en sjukvård som krackelerar och så vidare.
Läs även: Sandström: Högerpopulism och demokratiförakt är våra eliters fel
Trots alla problem som föreligger så finns uppenbart varken vilja eller förmåga hos de ledande politikerna att tänka nytt och på allvar verka för förändring. Skälet till detta kan inte vara något annat än att det är alldeles för riskfyllt för den enskilde politikern att ha en annan uppfattning än den för stunden allenarådande; man kan ju riskera sin position och lönsamma försörjning i partiet. Att landet går sönder framför ögonen på dem förefaller vara sekundärt; först gäller själv, sedan partiet och sedan möjligen Sverige, men tveksamt om Sverige är med i prioriteringsordningen. Det är endast ett riksdagsparti som inte är medansvarigt till det svenska förfallet.
Politik betyder ursprungligen statskonst. Och att denna ”konst” har utvecklats negativt under flera decennier är ju uppenbart, men ändå har inget gjorts åt det. De statliga partistöden har medfört att partierna inte behöver medlemmar som förr, vilket medför utarmning av demokratin. Riksdagsspärren har försvårat för nya partier att höras i riksdagen och medför också ett demokratiunderskott. Höga politikerarvoden och en stor mängd heltidspolitiker har ytterligare fjärmat det politiska ledarskapet från sina uppdragsgivare, det vill säga medborgarna. En politisk adel, ett begrepp myntat av framlidne författaren Anders Isaksson, har uppstått och utvecklats, och den vill naturligtvis bevara sina privilegier.
Huvudparten av denna adel är sprungna ur ungdomsförbunden och ungdomligt oförstånd har fått alldeles för stort inflytande i partierna och i den förda politiken. Förutom att påverka ungdomsförbundens politik så har ungdomarna redan från 13 års ålder möjlighet att påverka moderpartiernas politik, vilket gör att ungdomarna får ett på tok för stort inflytande. Att det fungerar så illa i Sverige och att problemen inte kan lösas kan rimligen inte bero på något annat än hur de politiska partiernas strukturer har byggts upp; alltså inte via kompetens utan istället via ungdomsförbunden, och då via lång och trogen tjänst inkluderande lojalitet.
Förr var det vanligtvis äldre personer, oftast i aktiv yrkesverksamhet, som var politiker, till skillnad från idag då många saknar både yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Sverige har idag den lägsta medelåldern någonsin när det gäller riksdagsledamöterna.
Ungdomar uttrycker ofta att det är viktigt att de får vara med och fatta beslut eftersom det är deras framtid det handlar om, för att det är ”vi som är framtiden”. Tankefelet i resonemanget är naturligtvis att eftersom de inte har livserfarenhet och yrkeserfarenhet så kan de inte förutse framtiden lika bra som dem med sådana erfarenheter. Utan praktisk erfarenhet av det riktiga livet har ungdomarna normalt sett ytterst lite att tillföra i samhällsutvecklingen. För argumentet ”vi är framtiden” från ungdomar kan ett lämpligt svar till dem vara: ja ni är framtiden och ni är välkomna att börja med politisk verksamhet när ni är mogna att tillföra något, och just det kan ni ha uppnått i framtiden.
Och det är ju märkligt att just komplexa samhällsfrågor bedöms kunna skötas av amatörer utan yrkesutbildning och livserfarenhet, något som ju normalt krävs inom alla riktiga yrkessysselsättningar. Av ovanstående resonemang följer att yngre personer inte bör erbjudas politiska uppdrag förrän de uppnått någorlunda mogen ålder. Jag bedömer att först vid cirka 35–40 års ålder, helst senare, kan politiska uppdrag vara tänkbara.
Läs även: Lidström: Sverige behöver bättre politiker och bättre väljare
Politik bör inte heller betraktas som ett arbete och ska därför inte betalas för som om det är ett arbete. Att vara intresserad av samhällsfrågor och engagera sig i politisk verksamhet har likheter med att vara intresserad av egentligen vilka föreningsaktiviteter som helst. De flesta föreningsverksamheter utövas vanligtvis på fritiden och arvoderas vanligtvis inte. Och skulle det röra sig om arvoden så är de vanligtvis rätt blygsamma.
Varför just politisk föreningsverksamhet, som ju bör vara ideell, ska arvoderas så högt som idag bör starkt ifrågasättas. Arvoderingen får den effekten att denna blir överordnad det ideella samhällsengagemanget. För den politiska verksamheten innebär detta att taktiserande blir överordnat ett varsamt och långsiktigt synsätt när det gäller att bevara och utveckla Sverige.
För att minska mängden yrkespolitiker bör alla politiska heltidsuppdrag såsom kommunalråd och landstingsråd, avvecklas. Det finns inga lagkrav som är tvingande avseende inrättandet av politiska heltidsuppdrag utan det är bestämt av politikerna själva. Kommuner och regioner har idag förvaltningschefer, som leder verksamheterna och således behövs inte heltidspolitiker. Arvodena för som exempel borgarråd och regionråd i Stockholm ligger idag på mellan 115000 och 145000 kr per månad , som är utmanande höga nivåer och inte är kopplade till reell kompetens eller prestation.
Vad gäller riksdagen bör antalet riksdagsledamöter reduceras till en mer normal nivå jämfört med omvärlden. Dessutom bör arvodena reduceras till en medelnivå av vad den vanliga medborgaren tjänar och endast utbetalas under tiden riksdagen är sammankallad. Idag är medellönen i Sverige drygt 35 000 kr.
Med ovanstående ändringar av de ekonomiska förutsättningarna torde suget att göra yrkespolitisk karriär radikalt minska och förhoppningsvis öka andelen kompetenta äldre företrädare i riksdagen, i regionerna och kommunerna, vilket tveklöst skulle vara mycket bra för Sverige. Då skulle till och med riksdagen nog våga avsätta en regering, som man inte är nöjd med.
För att ge förutsättningar för att få ordning på Sverige så behöver följande genomföras snarast:
- Partistöden behöver omgående avvecklas för att därmed göra politiken folkrörelsedriven och ge medlemmarna och i förlängningen svenska folket reellt inflytande.
- Ungdomsförbunden behöver avvecklas för att ge bättre förutsättningar för
att Sverige ska få kompetenta politiker. - Politiska heltidsuppdrag såsom regionråd och kommunalråd behöver
avvecklas och maximalt halvtidsuppdrag förordas för dessa och liknande uppdrag för att därmed minska toppstyrning och öka det demokratiska inflytandet. - Region- och kommunalrådsersättningar behöver reduceras så att de som regel inte överstiger ett prisbasbelopp, 47 600 kr, men att i undantagsfall kan mer betalas ifall den förtroendevalda har synnerligen hög kompetens.
- Antalet riksdagsledamöter i Sverige bör minska till cirka 200 och således hamna på samma nivå som i de övriga nordiska länderna.
- Riksdagsledamotsarvodet behöver reduceras från dagens nivå på 71 500 kr till att följa nivån för medellönen i Sverige som ligger på cirka 35 000 kr, för att därmed öka ledamöternas förståelse för hur ”vanligt folk” har det.
Per-Gunnar Larsson
Företagsläkare, pensionerad flygöverläkare och stabsläkare i Försvarsmakten. Medlem i Kristdemokraterna och i föreningen Medborgarperspektiv.se.
Läs även: DEBATT: Sverige är en skendemokrati – ändra på det!
